LallaNéa

Åhjo, visst gör det ont i mig, det gör det visstdet.
Men när jag insåg det, skrattade jag mest för mig själv. Jag skrattade åt mig själv. Åt min återkommliga naivitet, "hej jag litar på alla-linnea".
Jag skrattade faktiskt, log brett,drog ihop ögonen och pressade ut luften i en ryckig takt genom munnen. Åhhh.. Jag skulle vilja skriva en bok, och en gång i tiden, så hade jag nog faktiskt kunnat göra det. Men det går inte nu. För ni bluffade mig.

Okej jag inser att du inte förstår så mycket alls, men jag kan inte säga för mycket heller.... Nu tar vi det från början igen. . . .

Jag är bluffad. Och det är nog du också. Återigen trodde jag alltför mycket på den goda viljan, på allt kommer blir bra. Och återigen faller jag tillbaka, och inser, att det var bara en bluff.
Fast jag tvivlar, vi var så eniga. Detta var inte på låtsas. Jag förstår nog ingenting. Jag vet inte ens vad jag ska skriva.
Jag är bara så fruktansvärt ledsen. För jag är rädd. Faaaan, men jag måste!    AJM, vetni, vi blir LAJM haha vackert va? JAG VET INTE.

Men jag känner mig krossad.

Det känns som om du ställde dig på min rygg, och som om du står kvar där än, och HOPPAR. Bara för att du tycker det är roligt. Du tycker att jag är den enda du kan lita på, och jag bär dig med hela min kropp, eftersom du står på min rygg har jag inte mycket till var, right?
Du ger mig aldrig någonting tillbaka, inte som jag kan uppfatta iallafall, eller jo visst, man ska aldrig säga aldrig, men, sällan.
Du står på min rygg, du hoppar på den. Alltför ofta säger du åt mig att jag går för sakta. Jag vet att du skäms över mig. Ibland rätar du på dig och låtsas vara stolt över att jag bär dig, men oftast försöker du skymma undan mig, hålla mig gömd. Du får mig att känna mig värdelös. Du smutskastar mig och ger mig blickar. Alla klagar på mina blickar men alla har då inte sett dina. Och dina ord har inte alla hört. Alltförmånga har allt för vita skor, för blåa jeans och för fixat hår.
Jag tror egentligen inte att du menar illa. Jag tror att du tycker om mig. Jag tror att du är glad att jag finns, att jag kan bära dig.
När ingen annan finns för dig så kan jag bära dig. När andra finns är jag bara skräp. Då kan jag gå å dö för din del.
Men du säger att du vill hjälpa mig. Du säger att du vill vara den vän för mig som jag tydligen är för dig. Du måste nog förstå, att jag gör ingenting. Jag står bara där. Jag låter dig hoppa på min rygg. För förut var det en trygghet för mig. Jag visste, att så länge du var på min rygg kunde ingen skada mig. Bara du och dina förbannade ord kunde göra mig illa, ingen annan, och det var den största tryggheten jag hade.
Nu är det annorlunda. Jag har mig själv nu. Jag behöver inte bli söndertrampad av din hårda klackar längre. Jag behöver inte dig. Men jag kan inte vara utan dig.
Jag tycker om dig, men hur jag än gör, så känner jag mig oviktig brevid dig. Det känns som om du tittar på mig, och på utsidan av dina ögon speglas en glittrig fågel. Där innuti är allting svart, och det som ser ut att vara en vänlig blick är innuti det starkaste beviset för hat. Du vill nog inte att jag ska bära dig. Du vill nog klara dig själv. Du skulle säkert vara en mycket lyckligare människa om du inte var tvungen att bli buren av mig.
Åh vad jag önskar att du läste min blogg. Jag vet att du inte gör det. Inte så vitt jag vet iallafall.


Järngänget, (eller vad i helvete ni nu vill kalla "oss") min trygghet, min lycka. Vad kommer hända?
Tusen mil ifrån varan, fyra hjärtan som bands tätt-tätt intill. Jag skakar i hela kroppen. Rädslan för att mista er. Rädslan för att allt ska vara förstört nu. Rädslan är stark. Rädslan för att ingenting var på riktigt. Rädslan för att det trots allt bara var en patetisk fas.

Jag fryser.                             Jag skakar.                                     Jag gråter.
 Jag har bett om att få alla onda andar som någonsin varit hos någon av de jag älskar, jag har bett dem att komma till mig och göra mina älskade vänner fria. Tänk om det är de som är på väg.
Jag ryser.
Men jag har ingens knä att krypa upp i nu, jag har ingens famn att värma mig i. Jag är ensam här. Det jag kan få är några glåpord från dig som (inte bokstavligt talat) sitter på min rygg, eller ett helt vanligt samtal med någon frivillig på kommunikationstjänsten  Msn.
Mina fingrar är torra som fnöske. Ytterligare en sak dupåryggen klagar på. Alltid, jämt. Fast du vet inte om det. Du bara gör det. Men .. jag tycker om dig. <3

Anna Jimmy Martin, varför är ni så fruktansvärt långt bort just nu?!
Jag skulle behöva lägga mig på er tre i soffan och gråta. Jag skulle behöva hålla era händer och höra era röster. Jag skulle behöva er här, i mitt rum, helt fysiskt-just nu.
Men jag vågar inte ens ringa er. Ni har ju era liv, där låångt låångt borta. Jag vill inte störa er, ni som faktiskt gör något av era lördagkvällar i slutet på loven...Jag vill inte störa er. Men jag skulle så väl behöva er.

Nu har jag nått att skriva om. Jag lovar er. Medans mina ögon rinner, min näsa snörvlar, mina öron hör den vackraste och mest känslofyllda låtarna i mitt liv, Hallelujha.
Jag gråter. Som jag grät förut. Som jag grät before. Hösten 2006. Och midsommar 2007. I mitt hjärta råder samma panik nu som då. Det river och sliter. Jag kommer aldrig bli glad igen. Ber om ursäkt redan nu för att det här kan bli ett ganska virrigt inlägg..

Anna skickade en del bilder från konfen(jag bad henne göra det), och att se våra galna ledares ansikten, det var faktiskt helt underbart. En bild var på Mia när hon styrde en STOR båt, vilka minnen, vilken glädje. En bild på Rasmus, åh jag blev så lycklig! Jag förstod verkligen vad lycka var igen och jag blev med ens GLAD.
Så kom en bild på mig. Jag hade utsläppt hår, ett leende på läpparna, den röda Ku-tröjan på mig, jag sneglar lite retsamt på någon en bit bort. Perfekta jag. Nästan perfekta jag.
Så kom jag att tänka på lyckan, att jag ska till vässarö i sommar igen! Och jobba! Med..... just det... med....... ...................................................................... .. .  . . . . ..  .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .ingen.

Då kom paniken. Ska jag vara på Vässarö utan NÅGON från min KONF?!?! Hur ska det gå?? Hur ska jag klara mig? Man kan inte gråta i kapellet själv? Och även om man finenr nya vänner, vet de vad som hände på min konf?? Kanske.. men Paniken sprider sig. Genom hele kroppen.
Jag klickade upp bilden på mig en gång till. Jag blev tvungen att hitta halleluhja på youtube. Och så kom tårarna. De efterlängtade tårarna. Äntligen.

Och i magen kändes endast HJÄLP. Jag kan inte gråta bland folk.. För Matilda Emma AnnaJimmyMartin och Konfen. Inte för resten. om jag inte "måste". Hur ska det gååå??

MItt hjärta.. det känns som om någon stuckit en kniv. Djuuup djupt in.  Det bränner på mina kinder. Jag är så lycklig, för det jag fått. Men jag är så ledsen, för jag uppskattade det inte tillräckligt mycket då. Jag måste börja nu. Börja uppskatta allt nu. Jag ska iallafall försöka. Tänker inte läsa egenom det här inlägget.

But now you never show that to me do ya
and every breth we drew was hallelujha

-LallaNéa, tårarnas mörka drottning-

Hmm.. eftersom jag inte har något bättre att göra (jag menar, läxorna är tråkiga, och träna orkar jag inte) så kan jag lika gärna skriva ett litet inlägg här :)
Det får dessutom bli ett av de där tråkiga slaget, en "hej det här har jag gjort idag"-blogg :) Jätte roligt, mais qui, ju sais! (Jag MÅSTE plugga franskan seeen.....)

Iallafall, i går sov jag till tolv, var ensam hemma och hade hela huset för mig själv. Det var grymt skönt och jag tog vara på tiden ordentligt och gjorde ABSOLUT INGENTING. Hejja.
Idag vaknade jag med ett ryck vid sju, 06.51 visade mobilen, jag hade haft en förskräcklig dröm, nästan alla som jag älskar var med och jaa.. det var inget bra som hände i den drömmen inte.. Till att börja med skulle jag köra bil, men jag kunde varken starta motorn eller stänga av den så ja... jättefint. Uha :(

Efter lite om och med och efter att jag sett till att hela familjen var oskadd, somnade jag om igen och vid 11 gick jag upp på riktigt. =) Åt en sån där "jag måste"-frukost och sedan har jag hjälpt till att måla! Duktiga jag, målade hela vardagsrummet en vända, och sedan var det dags för lunch. Yammie!! ;D
Äntligen har jag hjälpt till med nått i detta huset, känns det som. Men jag tror iallafall att det blir riktigt riktigt bra! Inte som överalltannars där vi dragit ut precis allt och renoverat med ny isolering tillochmed, nej, i vardagsrummet har vi "bara" målat väggarna (å taken....) och just därför tror jag att det kommer bli extra bra. Jag menar, det kanske blir KLART?! ;)
Haha, ni som vet hur det är hemma hos mig, ni förstår nog. : )

Jaha, vad ska jag lägga till mer då.. hmm.. Lillasyster den mindre har en kompis här, å de leker duktigt. Ehm.. Lillasyster den stora är ute med kaninerna som vanligt skulle jag tro, pappa spelar nått galet dataspel på mammas dator och mamma är väl fortfarnde och målar nere i vardagsrummet... ... ... ...

Anna säger att man inte alltid måste mena nått med sina bloggar, men jag vet inte..
Ber iallafall om ursäkt för detta ointressanta inlägget, men det kanske kan vara kul att höra lite lätt vad jag har för mig här hemma?
Haha hjälp vad jag är hjärntvättad alltså, kom jag på nu, JAG VILL SE ETT SYFTE I ALLT. Jävla Ls.
Åhh jag saknar skolan, eller nej, men jag saknar Emma å alla andra mysungar som går i min klass =) Fast jag skulle behöva meeeeer lov. så jag fick sova, och PLUGGA ikapp.... ska väl göra det nu, kolla lallanea.bilddagboken.se alltså. :P

-LallaNéa- från ett stökigt blått hus.

Jag kom att tänka på det när jag och mamma glodde på finalen av let's dance. Hur åtråligt tråkigt det var. Hur åbåta meningslöst det kändes, de dansade runt där, så lyckliga, så vältränade och så .... så .......... så dansande.

Och här låg jag, på något som skulle föreställa en soffa, och där låg jag. Blek, tovigt hår, tjock, så livlös, meningslös, ordlös.
Och jag kom då att tänka på, hur fejk allt känns. På let's dance; hur fejkade deras leenden kan vara, hur de tränat och tränat för att dansa, för att bli något de inte är. Och så tänkte jag på mig själv, för det är väl där alla tankar börjar, hur jag försöker och försöker min inte kommer någon stans.
NEEEEEEEJ, det där skulle jag inte skriva.. jag stryker över det! :D SEDAN ;)

Men det jag egentligen kom att tänka på var hur långt bort alla jävla saker ska vara. Let's Dance golvet, och de fina klänningarna. Visst, de fejkade leendena, men somliga leenden är även där äkta. Men för mig är det långt bort. Lång långt bort att stå där i någon vacker designad klänning som visar hela magen, hela den lagom solbrända, slanka, smala magen. DET är långt bort. Att kunna dansa eller nej, att överhuvudtaget kunna röra sig bland folk utan att behöva bekymra mig över det där mellanpartiet som dallrar så otrevligt när jag går. . Hur långt bort är lyckan?!

Ja, den förkroppsligade lyckan, eller tryggheten och glädjen, Stjärngänget, järngänget, vattengänget eller haha, mina vänner kort å gott. De är låååångt borta.
Lååångt borta.
Och det sved till att tänka på, och det svider fortfarande. Vetskapen att: om jag bara haft er hos mig om jag bara varit med er hade nog tillochmed Let's Dance varit roligt. Givande. Och minnesvärt. Men grattis TINA, jag tycker att du dansar bra :)

Varför måste hela mitt liv vara på distans?! Mina vänner, min kärlek, jag går i skolan på distans!!!(nästan)
Varför..? Är det bara så att jag valt allt själv, eller är det ett straff från någon högre makt? Vad har jag då gjort för fel?
Eller är det bara så, att det är på avstånd allt blir som bäst? Då man verkligen kan sakna, och därför också verkligen njuta då det verkligen är?

Jag vet inte, vet du? Och jag borde lära mig skriva kortare bloggar.

Jag älskar er, hur långt bort ni än är, är ni fortfarande i mitt hjärta.
-LallaNéa-

Hmm, hur ska jag säga det här då?
En känsla som jag har, som jag bara måste få komma ut. Det här är ingen känsla som jag ens kan försöka skriva en liten patetisk sång om, även om det kanske skulle vara lättare.

Det här är en känsla som jag har, det svider inte,    och det kliar inte heller. Det känns inte som om någon trycker på min handled, men jag känner att något saknas där.
(Jag vet att förr eller senare läser min Pappa det här, han har en förmåga att göra det. Men Pappa, det är inte så farligt som det låter, men du får inte heller vifta bort det som bara en "fas". Förstår du det?)

Det känns.. tomt.
"Precis här", säger jag och drar med pekfingret en bit över handleden. Om man tittar noga ser man några ljusa streck, men det är inget en vanlig människa ser bara så där i förbi farten. Eftersom jag ses som en "helt vanlig människa" kan jag förstå att vissa har svårt att förstå det här. Men som den Emo-unge jag är, tycker jag att det är en befrielse att låta blodet strömma från min kropp.
Jag ser det inte som någon som helst lycka att låta blodet komma, det är mer som ett straff för mig. Uha Linnéa, nu har du varit en dålig människa. Nu har du svikit dina vänner eller nu har du gjort så mycket fel igen. Då gör det ingenting om det strömmar från min kropp, för när det slutat så är jag en hel människa igen. Då kan jag känna lycka och då kan jag vara glad igen.
Pappa, du skulle ju inte bli orolig sa jag.

Det är över två år sedan nu. Faktiskt. Och även om jag önskar att jag skulle göra det igen ibland så gör jag det inte. Och det vill jag att ni alla ska veta.
Men det jag stör mig mest på i hela världen  ( okej jag har kanske inte patent på sanningen, men en av de mest irriterande sakerna jag vet) är när folk ens påpekar att det skulle vara fel att skära sig.
Människor (det vill säga de allra flesta ungdommanra i dagens samhälle som INTE skär sig i armarna eller har väldigt "allternativa"kläder på sig) har ofta väldigt lätt för att säga "emo" till andra. Inte uttalat, men bakom ryggen så klart.
"Som en emo dras jag till rakbladen"  tillexempel. Jag blir galen. Man är inte emo för att man skär sig. Inte nödvändigtvis.
Hur många ser mig som en EMO ?!
Vet ni ens vad det står för? Ibland blir jag galen.

Den obeskrivliga känslan i min arm, kompenseras av en lätt huvudvärk med tanke på hur fackade folk är. (hur gärna folk placerar in andra i fack alltså...)
Frågar igen, ser du mig som emo?
Är jag inte bara en ganska speciell tjej, glad och sprallig, ser lite knäpp ut, men med vackert hår och blåa ögon? Hur ser folk på mig egentligen börjar jag undra, men jag har svårt att tro att mänga förkroppsligar begreppet Emo, med just mig.

Det är inte fel att skära sig. Det är fel att säga att det är fel. Du förstår ingenting. Om du inte vrkligen verkligen anstränger dig.

-LallaNéa-
Och som vanligt kan jag inte hålla mig till ämnet, jag är ledsen på mig själv, och kanske borde jag straffas nu? Det är lugnt pappa, jag mår bra.

Vaknade tolv idag, eller,nej... jo typ..
Hade vaknat några timmar tidigare, tittat på klockan och snurrat lite och somnat om. Ett par gånger. Drömde de sjukaste drömmarna i världen, och så vid tolv vaknade jag "på riktigt". 12.43 visade klockan på mobilen när jag satte mig upp på sängen. Jag drog på mig den mysiga morgonrocken i vit fleese(eller hur det nu stavas) och gick ner till köket. Fixade kaffe, en macka och tog lite pasta sallad. Så satte jag mig vig bordet och åt och skrev en mycket ordentlig lista på saker jag ska göra idag.

Nu är klockan 15.27, och det jag gjort på listan är: ringt om Apu-plats(vilket bara var pinsamt och inte det minsta lyckat) och öppnat dokumentet med uls-uppsatsen(som går åt helvete...!)
Iallafall.. Här sitter jag och tjockar. Eller, min tredje kopp (glas, eftersom jag dicker kaffelatte) Kaffe börjar svalna, och istället för en godisskål ligger framför mig en halv banan. Det är faktiskt mycket bättre att småäta frukt så idag är ju la duktig ;)

Jag skriver mina egna sånger, och spelar in dem på mobilen. Tyvärr kan jag inte sjunga, och eftersom jag inte heller kan ta ut ackord så suger det totalt. men jag äter ju banan iallafall.

-LallaNéa-

Satt på bussen och rullade precis in i stan när det slog mig.
Jag är hemma nu. Inte bara hemma som i FRAMME utan hemma som i "det är här jag bor". Inte riktigt "det är här jag har mitt hem" men, att säga hemma för det är här jag bor.. ja det är ett stort steg framåt (tror jag att de flesta ser det som...)

Iallafall, jag märkte så väl på mamma och pappa att något inte var som vanligt. De bad mig och Unni att gå in tillsammans i huset men som vanligt orkade jag inte vänta så jag ställde mig i hallen. Inspekterade noggrant alla väggar, något måste de ju ha gjort tänkte jag.
(Vi "håller på" att renovera, började med hallen 2004 och köket 2007, därimellan alla sovrumen i huset och bara mitt, mapas och elnas rum är HELT klara)

Men jag såg ingen skillnad i hallen och jag gick vidare in i köket. Det såg ovanligt vitt ut och jag blev glad för det betyder att tapeterna är ett steg närmare väggen , WOHOOO!!
Men efter att ha studerat väggarna ytterligare några sekunder till slog mitt hjärta tre dubbla baklängesvolter i rad.
Det var inte väggen mellan köket och vardagsrummet som blivit vit. Det var vardagsrummet som blivit GULT. (inte illgult, men inte vitt, man ser att det är gult om man jämför det med nått vitt, men det är inte helt vit-gult heller)
Jag blev stående, med öppen mun och bara tittade.
Visserligen brukar mapa uppfylla de flesta av sina drömmar (vad jag vet.........) Men vardagsrummet trodde jag bara var en dröm de skulle prata om i allframtid..

Iallafall, TRAPPEN VAR BORTAAAAAAA också. Spiraltrappen i trä alltså. Istället var där ett stort runt hål upp till övervåningen, på gott och ont, jag slipper de hårda fotstegen vid mitt huvud(mitt rum) men väggen har tunnats ut lite så jag vet inte hur ljudisolerat det är... Men det lär jag ju märka :P:P

Mapa= Mamma Eva Och Pappa Jonas btw. :P


Ja.. nu har jag chokeras färdigt lite tror jag, ska försöka våga mig ner och titta mer snart ;) Ska bara läsa alla andras bloggar först ;P Och kolla bdb..        och ja ni vet.

Men jag är CHOCKADDDDDDD!!! Kommer troligen bilder på bdb sen, men stressa mig inte för jag lovar inget på den fronten!!!!!!!!
Pizzadoften sprider sig i huset, ska bli gott med mat! Efter 8 h på tåget(+bussen) känner jag mig yr, och att fingrarna skulle jobba så här hårt var jag inte medveten om heller.. :S
Iallafall, KOM OCH SE, det går nog inta att beskriva bättre just nu :P Men det blir nog ASBRA, framförallt att ha VITA tak istället för de träfärgade som var där innan.... ;)

Kom och se, ni är hjärtligtvälkomna!! :) <3

-LallaNéa- In a house of kaos

Ni läser det här mycket mycket senare efter att jag skrivit detta.
Men det gör inget. Det viktiga är bara att ni förstår att jag menar det här. Jag menar det, och det kommer från det innersta djupet av mitt hjärta.


Jag gör vad som helst för er. Livet är inte lätt, men kanske därför finns det också det i livet som är lätt.
Som att vandra stockholmsgator fram med tre underbara vänner, som att paddla kanot på ett spegelblankt vatten mitt i natten, som att sitta på en brygga och skratta i solen, som att gå på ica och berätta hela livshistorien, som att titta in i dina ögon och se att livet är på väg tillbaka, som att stå på ett stort båttak och titta ut över havet- vare sig det är natt eller dag, som att ligga i gräset med huvet på din mage och skratta... Ja, en hel del saker i livet är faktiskt lätta. Och det är väl det som gör livet värt att leva. Antar jag.
Som tack mina älskade vänner, vill jag att ni ska veta, att jag gör vad som helst för er.

that's what friends are for.

Otur eller något annat, jag vill rädda er från allt! Jag skulle vilja samla in er, alla, i ett rum. Rummet skulle vara madrasserat från golv till tak och överallt skulle det finnas mjuka kuddar och täcken. På det viset skulle inget ont utifrån kunna skada er, och skulle det ändå var något kunde jag torka bort era tårar och dra fingrarna genom erat hår och iallafall försöka få allt att kännas lite bättre igen.
Jag vill så gärna..
För jag förstår inte riktigt hur jag ska kunna återgälda er all den glädje som ni bringa till mitt liv. All lycka som kommit från er till mig, alla glada minnen vi delar.. Bara tanken på att varje andratag jag tar, varje ny sak jag upplever, har jag en speciell människa att tacka för, tacka för att jag fortfarande är jag.
Men jag lyckas som vanligt bara göra allt värre. Du tror att jag skiter i dig, du2 tror inte på mig, du3 tror att jag har "låga tankar" om dig, du4-7 tror att jag bara skojjar....
Visst är det underbart?! Jag ÄLSKAR ER. Jag gör verkligen det. Det är ni som får min värld att gå runt, de är ni som får mig att vilja vara kvar här på jorden. Det är ni som får mig att orka fortsätta kämpa, det är ni som får mig prestera så bra, det är ni som får mig att le och det är ni som får mig att somna varje kväll och vilja vakna varje morgon.
Utan er skulle jag inte vara någonting alls, jag skulle vara ett tomt skal,  med ett leende ibland, och med ständigt blåa ögon.
Ni måste tro mig. Jag ber er. TrOmIg, jag älskar er, och jag gör vd som helst för eran skull.

Jag har övervägt dett nu ett tag, borde jag nämna några namn eller som vanligt låta tystnaden utesluta att någon glöms? Jag vill nog skriva ner era namn ändå   (   haha, jag KAN stava  :P   )

Klockan är som vanligt alldeles för mycket, jag har tusen tankar i huvet och min mage gör ont, jag vet inte hur alla ni mår. Jag känner att jag inte har koll riktigt.. känner mig å handikappad.. Men jag måste försöka börja någonstans......
-Matilda-Anna-Emma-Sofia-Jimmy-Martin-Patrik-
Jag vill självklart skriva en sak om er var, men då det rör ihop sig  huvet och jag är rädd att någon av er ska tolka min kärleksfulla vänskapsförklaring fel -så vågar jag inte försöka.
Jag vill bara att ni ska veta att det är er jag menar. Det är er jag älskar, sen finns det en del andra också, såklart, men det är skillnad på nära vänner och vänner. Ni -är mina nära vänner.


Övriga klassen LS1-Ni... jag står i evig skuld till er.
Övriga Qnyzza-Ni är hopplösa, och jag älskar er.
Övriga Trofé-Ni fick mig att hoppas!
Övriga invånare som jag känner i Habo komun-Ni var de(n) första (gruppen) som tyckte om mig för den jag verkligen var.

Vad mer kan jag säga? Jag vet, jag borde väl egentligen skriva en bok om min kärlek till var och en utav er, men det............... det hinns inte just nu. Eller... jag vet inte.
Men den gemensamma kärleken till er, JimmyMartinAnna är ofattbar. Ni tre får mig att andas, ni får mig verkligen att leva det liv jag bara drömt om.
Matilda-Emma: Ni är helt olika, men det som gör er lika är att jag tycker om er mer än ni kan förstå.
Resten tänker jag inte skriva ngt om. För jag tror ändå inte att de läser här.
Men ni fem, jag skulle kunna göra vad som helst för er, för ni har alltid en plats i mitt hjärta ! <3


Och Jag Har Halebop På Mobilen, Och Om Du Blir Tillsammans Med Mig Och Sedan Dumpar Mig Så Förstår Jag Inte Varför Du Vill Veta Det. OCH HAAHAAAA ALLA Vet Vem Jag Menar. Alla som Vill Ha Kontakt Med Mig Har Nämligen Det, För De Tycker Om Mig OCH De BRYR SIG OM MIG.
Så Säg Vad Du Nu Vill, Eller Stick. Ja, ni har rätt. Han smsar med mig igen.

Och ingen är förvånad. Allra minst jag själv. Dock svider det i hjärtat, och min hjärna blöder.
Det finns inget jag kan säga. Ingen vill heller förstå. Mina gratis sms är slut så ja... det är skit kan man säga.

Morfar snarkar, och det var ett tag sedan någon msn-ruta blinkade och tillkallade min uppmärksamhet senast.

Jag ska nog gå och sova snart, och hoppas att allt är bättre imorgon. Men det är det inte. För jag sover själv i min säng och det finns ingen ängel där som kan torka bort mina tårar eller ens stryka över mitt hår.
Det finns ingen som vill förstå för ingen vågar ifrågasätta det jag säger. Ingen vill veta något, det är väl uppenbart? För ingen frågar mig någonsin någonting. Ingen frågar mig, någonting.

"Ja det finns alltid dom
som vet bättre än vi gör
om vilka stigar vi borde följa
vilka mål vi borde nå
Men ingen jävel ska tala om för oss vilka vägar vi ska gå."

Åh men det är ju jag! Det är ju jag upp i dagen.
Jag säger ju allt, att jag vet allt. Åh gud vad jag hatar mig själv.



Jag hatar beslutet jag har tagit. Men jag gillar inte de andra allternative heller.
Vad ska jag göra? Och Jag vill veta, varför?!


Järngänget4life det vet ni!<3<3<3

Jag hatar alla beslut jag tar.
Har ni nångång stått inför ett val som ni varit tvugna att ta, och har du vetat att vilket beslut du än tar gillar du inte konsekvenserna?
Grattis till mig, jag står inte i en sådan situation. För jag kom ur de tidigare idag. Hejjaaaaaaaaaaaaaa

och jo det är sant, jag visste inte alls hur jag kände eller vad jag känner. Men jag skulle inte vara helt nöjd med någon av konsekvenserna från besluten. Nu är beslutet iallafall taget, och det är inte så mycket att göra åt det för tillfället. Men åh vad jag känner mig dum.
Jag vill inte ha det så här. Faktiskt, jag tycker ju om dig.
Och dumma dumma dumma jag skrev ett jääääääääätte långt inlägg förut, men allt raderades klart, blogg.se lever sitt egna liv, som allt annat.

Jag vill fortfarande vara stjärnan på din himmel. Det känns som om jag inte ens är en smula jord som du går på nu.

Förresten, påsken är loooovely, och ikväll hoppas jag och mina redanalltförmångakilon på en äggtoddy ! :D

-LallaNéa-

Ett helt ägg fyllt med godis, en mage fylld med mat, och ett bord fullt av tårta och andra smarrrigheter... och redan visar vågen faaaaaaaaar to mycket...
Men jag fick en söt kyckling också, och en bok: Kärlekens matematik. Låter ju.. skoj? Haha efter att ha läst på bokens baksida tror jag att detta kommer bli min nya favoritbok, kanske kan jag nu lära mig "VARFÖR MAN BLIR käR i just Den" och när jag förstått det, kanske jag kan tänka klart :)


vi får väll se, lycka till till moi,
och puss, kram och GLAD PÅSK till toi =)

TÅRTA ! :D

-LallaNéa-

Men älskade Linnéa, vem tror du att du är?
Ibland blir man ju galen på saker och folk runt omkring sig. Ibland blir jag bara galen på mig själv. Jag blir galen på hur patetiskt jävla naiv jag är. Jag vet ju att jag inte vet någonting, ända så tror jag att jag vet allt ibland. Att ett enda litet svar kan ändra allt, och att det aldrig tar slut. Men nej, man lär sig inte av sina misstag.

Nu ska jag läsa en av mina favoritartisters nya låt, och jag vet inte vad den heter än men en textrad hadlar om en förlorad vår.
Fast den är inte forlorad än, för sagan har inte slutat. Och alltid måste en saga sluta på något vis. Kanske blir allt bra igen, men det är ingen, som vet någonitng om det.

God natt!
-LallaNéa-

Give me love in stereo

det är är inte utan att man börjar sjunga, att man känner lycka och att man påminns om att livet är fantastikst.

Och hur långt bort du än må vara, jag älskar dig. <3
Det är kärleken i evighet.

Anna Lindbäck
Jimmy Mellberg &
Martin Damberg,                om ni bara visste hur mycket lycka som är symboliserat med er!


Ingen har väl sagt att livet är lätt, men med er tre kan jag faktiskt flyga. Jag blir lätt som ett löv (en plätt enligt mamma) och jag känner mig lycklig.

Alla vackra orden, kan de vara sanna?
För det är ju inte utan att man tvekar lite gran när det blir för mycket av det goda. Eller förmycket?! Jag bara skojjar, jag kan inte få nog av er!!

Som enskilda människor, är ni var och en fantastika och enastående, ni är underbara vänner.
Och tillsammans ni tre, AJM, är ni mer lycka än resten av världen. Stockholm är vackert när jag delar det med era ögon, och jag lovar att regn, sol, åska och snö är lika vackert om jag får dela med er, kanske från ett köksfönster, kanske från en balkong.
Er kan jag prata med, skratta och gråta. Vad som än händer, känns det som.

Men jag måste få fråga, och tveka en stund, är allt verkligen sAnT?! ?!
För jo, när man inte är van överrumplas man av allt förmycket på en gång, kan det verkligen vara sant allt det här?
Alla vackra ord, alla leenden. Av all falskhet i världen, har lyckan förenat fyra vilsna själar till en lyckans hjärta?

Åh , hej flumflum, men vafan man ska väl göra det man är bra på? FLUMMA ! :D:P

Men mitt kära järngäng, Mina älskade vänner, är allt på riktigt, eller drömmer jag bara allt det som händer?
Kommentera ni tre, ärligt=) ;) <3<3<3

Jag älskar er, mitt järngäng ;) <3
-LallaNéa-

Jag har egentligen ingenting att skriva. Förutom att jag försov mig i morse.. Jag låg och smsade igår kväll, och jag tänkte inte så mycket på det egentligen, var väl så övertygad om att folket skulle svara som vanligt, så jag ställde inte klockan.
Jag brukar göra så, att jag ligger och väntar och när konversationerna börja lida mot sina slut ställer jag klockorna för att vakna i tid kommande morgon.
Men jag fick inget svar på mitt sms igår, jag låg bara och väntade. Och innan jag visste ordet av, satt Elna på min säng och sa "Linnéa du har försovit dig. Ska du gå upp nu?"

Det snöar ute och jag har just insett, att det inte spelar någon roll för mig.
Överallt är det vitt och snöflingorna dalar ner mot marken. Men det spelar ingen roll, för här inne sitter jag med Patrik som läser mina bloggar, och det enda jag kan tänka på är obetydelsen av mina känslor.
Jag kan tänka på min vän1 vars liv förstördes för länge sedan. Som jag försöker hela men jag har ingen makt. Inga verktyg för det, och mitt hjärta orkar snart inte slå mer.
Jag kan tänka på min vän2, som jag inte fattar någonting av just nu. Eller jo, jag förstår visst, men grejjen är den, att  allt är så mycket värre än vad man tror at first sight. And at the next sight, and next... and next....
How deep you ever dig in a human soul, I guess that you do not find out everything. I guess everyone have something they wanna hide.
Vad ska jag ta mig till?!

Jag känner kaoset bubbla upp inom mig, jag känner hur underbart det skulle vara att låta den vassa kniven skära över min hud. Att låta blodet sippra fram, och bara finnas där, som ett tecken på att jag lever. Och som ett förlåt, ett förlåt för att jag finns, men inte orkar.
Men jag kan inte. Självklart inte. Jag är stark som en jävla åsna, och jag blir mer arg på mig själv för varje gång som jag övertygas av mig själv om att jag ska berätta allt. I will not.

Mina ögon låste sig, rakt ut i luften.Rakt på tallarnas djusbruna bark, precis där det mörkbduna går över till det ljusare. På tallens grenar, högt där uppe, sitter tusentals barr som är helt täckta av snö. Och mitt när jag sitter där, och tänker på alla möjliga utopier kommer jag på igen att: Justdet! Det spelar ju ingen roll!!

För det är verkligen det som äter upp mig innifrån, att det inte spelar någon roll för MIG. Och käre vän som vet vem du är, ta inte åt dig nu, men det är en jävla press överallt i från och så länge jag "är stark och har skinn på näsan" är alla nöjda.
Bara det att min näsa började flagna för en tid sedan nu, och jag orkar inte vara stark anymore.
Men det är ingen som fattar, och jag måste ta massa beslut. Dessutom måste  jag hålla masken 24-7 och alla förväntarsig att jag ska vara trevlig. Et a puis ca, tous les monde trouve: Linnéa est tous les jours sympatique.
Jag blir galen.
Alla förväntar sig så mycket av mig, och brister jag på en punkt, en gång, så är jag körd och välkommen till helvetet. Då är jag en dålig människa som har låga tankar om folk, som inte visar någon respekt och som inte vet ens hur man pratar med folk. Jag är socialt missanpassad och dessutom TROR JAG att jag är en psykolog. Och jag vet inte allt vad jag fått höra. . .

Men nu kan alla glädjas ialalfall, för jag kommer inte få MVG i matematik!!! :D
Men då blir ni väl besvikna va? Ja, matte är ju ett fint ämne...?
Nej gå å lägg er säger jag bara. Ni fattar inte hur hårt jag kämpar. Ni vet inte hur mycket allting tar på mig. Ni vet inte hur mycket värre allting är.
Och ni har ingen aning om hur det känns för mig, speciellt inte du, eftersom du inte ens vågar fråga.

-LallaNéa-

Det finns inget du kan säga nu
för att få mig att förstå
det finns inget du kan säga nu
jag gör bara fel endå

Ååh, vad som händer är vi alltid vänner
Ingenting är så..

Kolla, jag ska också skriva musik :P När jag lär mig hitta akorden i det jag sjunger :)

Puss!

-LallaNéa-

Det kom igår
Minnena om dig kom tillbaka

Jao, detta är faktiskt de två första raderna av den enda hela sången/låten jag skrivit själv(eller jag Ann, Therese, Sofia och Nathalie)(snarare) men endå.


Skolan idag, engelska och idrott . Och ett litet möte med VC-gruppen. Haha, fulast, men bara så ni vet LS1 NU SKA DET BLI ÅKA AV!! :D :D

Och det här med hjärntvättning alltså, jag blir galen. Jag trodde faktiskt helt serriöst att alla kunde lika mycket som mig nu, när vi läst samma saker-MEN ICKE!!!

Nej nej, trots all hjärntvättning jag tycker att jag har varit med om efter mitt halva år på LS så blir det endå inte lika dant. Vissa har tydligen rätten att tala om hur andra är och varför. Vissa har tydligen även rätt att tala om det för dem andra.
Fy fan jag blir så jävulskt jäkla arg, jag trodde bättre om dig. Jo, jag hade nog högre tankar pm dig Mr Du.

Och en annan Du, en Mrs Du faktiskt fast du inte har så mycket att göra med Mr Du, jag har inte alls låga tankar om dig.
Jag älskar dig.<3

Och appropå det där med att älska, känslor är jävligt svårt, det är nästan så att jag skulle vilja be er alla att hålla er borta från känslorna. Fast det får man ju såklart inte heller göra, nä för då är man känslokall. Jaja, vad man än gör så blir det fel, det visste jag väl redan.

Jag måste tänka nu, och plugga Matte<3 :P hahahaahaaaa

Jag älskar dig.

-LallaNéa-

Vem är lyckligast på jorden just nu?!
Jo JAG :D:D
Jag har gjort färdigt ULS:en, Engelskan är klaaaar och jag har BOKAT BILJETTER TILL STOCKHOLM! <3

Åh Martin, Jimmy och  ANNA guuuuuuud vad jag saknar er!! Hoppas på en underbar helg mer er tre, jag läängtar verkligen tills jag sitter där på bussen på fredag! :)

Dessutom är det sovmorgon imorgon, och jag har nästan packat klart :)

Smsa mig !

puss :)

-LallaNéa-

Hej hej
jag sitter och skriver ULS!!! (utveckling Livsvillkor och Socialisation)
Och faktiskt går det riktigt bra. Tyvärr kan jag inte riktigt diskutera med Patrik, eftersom han inte är hemma, men jag kan diskutera med mina egna hjärn-spöken och nog blir det en disskution då alltid ;)

Jag är glad över att jag har ett så fenomenalt FLYT i fingrarna och iarbetet just nu. Var trött som en död fisk och frös gjorde jag när jag kom hem. Men jag kokade kaffe(av det kaffe jag köpte i Väsby förut) och det var super gott och efter två stora kaffe latte springer fingrarna och hjärnan arbetar på hög varv!!
Snart kommer pappa hem, och då ska vi boka biljetter till STOCKHOLM !! :D
Ska bli underbart.
Nästa vecka har jag tre prov dock, inte lika kul. Men jag ska släpa skolböckerna till stockholm, så kan jag bplugga på resorna och på nätterna när de andra sover (Hahahaaa, säkert!)
Jaja, jag ha ri allafall GRAMATIK-PROV i engelska, och det är inte min styrka
Matte prov , kan väl gå om jag anstränger mig
Och Franska prov. Kommer inte riktigt ihåg vilken del det var, men någon var det iallafall och jag ska nog klarar det också, ska som sagt rå plugga ikväll, och på resaaaaan NER TILL STOCKHOLM!!
Nu ska jag skriva färdigt ULSEN och sedan blir det matte och engelska pararellt ett tag ;) Känns som om jag är tillbaka på Landgren, men proven alltså. Inget annat, HÖRES INGET ANNAT!!!!!!!

Å jag fungerar ju bäst när det är en aning stressigt, så det blir toppen! :D
Läste dock förut att det inte blir någon uppsjungning i kyrkan imorgon, riktigt tråkigt, jag ville ju verkligen......men jaja, jag får spara på rösten istället HAHA

NU ska jag återvända till Ulsen, får se om jag skriver mer i kväll, om inte, HA DET !

-LallaNéa-

Sitter på skolan och har engelska-lektion-rast. Det är kallt på rummet och det är JÄTTEÄCKLIGT väder ute. Imorse regnade det, bussen från Härnösand var seeeeg och jag å Sofia missade bussen till skolan. :(
Så vi fick åka fyra istället, och gååååå jäääääteeeelååååångt i regnet :/ Uscha.
Sofia är sjukis dessutom, stackars flicka :(

Jag har egentligen ingenting att skriva, men jag ahr inte så mycket bättre saker att göra heller :P
Ikväll ska jag packa för helgen, och så ska jag boka biljetter ;D Haha, ute i good tidsom vanligt :) Men det brukar gå bra ändå =)
På fredag ska jag åka till STOCKHOLM!!!! :D:D:D::D:D:D
Kännsså jävla bra, det är verkligen där jag hittar energi, plus i skirenskogen som jag ska till på påsklovet, Helt underbart! ! :D
Nu tänkte jag berätta lite för er, om mitt liv :)
Jag måste välja individuella val i morgon ocdet suger som fan för jag vill läsa allt :D typ.
Satt och kollade i tidningar för universitetet igår, för att gå Socionomutbildningen krävs det bara Matte A och Samhällskunskap A
Alltså kan jag läsa Matte  B och få lite behövda merit poäng och så kommer jag klara scocionom utbildningen galant! Den är dock på fyra år, kan bli litedrygt... Speciellt att jag har då typ 7 år kvar i skolan, från nu alltså. Och då inräknat ett år av "annat", typ resor och jobb och sånt, som jag kommerBEHÖVA efter studenten!

Nu börjar engelskan igen,det är bäst jag går.
Ha det bra, loveeeers. :)

-LallaNéa-

Idodagog hoharor jojagog foförorsostot vovaroritot popå soskoklolanon.
Dodetot vovaror lolitote kokaosos momenon dodetot soslolutotadode bobrora. :D

Jojagog totroräfoffofadode mominon älolsoskoklolinongog. <33
vovi bobörorjojadode poproratota rorövovarorsospoproråkoketot. Jojagog totycockokeror dodetot äror goganonsoskoka sosvovårortot. 

momenon, jojagog totycockokeror omom momatotiloldoda jojätottotemomycockoketot.
utotanon hohenonnone soskokulollole jojagog inontote voviloljoja vovarora.



Tack min vän :) <33

5 år. Snart har det gått 5 år. Eller, för ganska precis 5 år (om två veckor) var jag i det här huset för fösta gången. Det var inte det värsta av husen vi tittade på, men det var inte detta som jag önskade mig mest heller.
Men så klart så blir ingenting som man tänkt sig.

Att leva här, i Härnösand, hmm, jag kan nog inte beskriva det. Alla dagar jag gått till skoaln och räknat timmarna tills jag kommer hem.
Från början visste jag inte, men det blev mer klart sen. Jag hatar skolan. Och fästän så många sa att jag var stark kände jag mig som ett tunnt tunnt asplöv, ett sånt där som darrar i vinden så fort någon andas. Jag kände mig tjock, och det var jag också, men jag kände mig målmedveten, och jag sa att jag var lycklig.
Skolan var ett helvete. Alla mor och far föräldrar frågade mig hur det var med mina klasskamrater. Hade jag några kompisar?
Jo det hade jag, men inte en ända i klassen. Jo, Emelie i sexan, Yohanna i sjuan, i åttan avr det väl mitt skåp och nian, borde jag skriva sofia?
Jag kunde ju inte ljuga, men jag visste inte säkert heller. Fast jag sa att jag hade vänner. det hade jag väl?
Nej egentligen inte. Jag levde här, i Härnösand, i fyra år, utan vänner i skolan.

Jag ville bara bort härifrån, jag ville faktiskt dö. Men det var min fritid som räddade mig. Alla de tusentals dagarna jag träffade Matilda. Första våren var det bara på scouterna, sen började vi ha egna patrullmöten som vi sa, och i Augusti 2004 var hon min nya bästis.
Åh, alla de dagarna.. Vi skrattade åt allt, och vi hade så oändligt mycket roligt för oss. Utan Matilda hade jag aldrig överlevt de där hemska åren som jag gick i skolan här, i Härnösand.

De året jag skulle börja i nian flyttade Matilda till Bollnäs. Jag är inte varken arg eller något sånt på henne för det nu. Och det var jag kanske aldrig heller. Men jag var rädd. Rysligt rädd. För matilda var den enda jag litade på här, i Härnösand. Trots våra gropar i vägen hittade vi alltid tillbaka till varandra. Jag behövde henne, och jag tror att Matilda behövde mig.
Och just då, i nian haha, jag vill bara skratta åt det nu. Men betygen blev så viktiga. När jag inte hade Matilda att umgås med på dagarna blev skolböckerna mina bästa vänner. Fast jag hatade dem.
I nian gick jag till skolan för att få betyg. Och det spelade ingen roll att jag visste att hela klassen hatade mig. Att de smutskastade mig. Eller det gjorde de kanske inte. De kanske bara ignorerade mig, och struntade i mig helt. De kanske inte ens minns vem jag är idag.

När jag sökte till gymnasiet kom Matilda hem från Bollnäs. Hon var den svagaste männsikan ni någonsin skådat då, och jag var helt förkrossad. Jag gjorde allt jag kunde för att få mina betyg att hålla, jag ville ju så gärna ha de där sista poängen.......!! Och jag försökte vara en bra vän för Matilda. Finnas för henne, stötta henne. Vara en sådan vän, som hon varit för mig i tre hela år tidigare.
Så gick sommaren förbi. Och jag började gymnasiet. De första veckorna var de bästa i mitt liv. Allting kändes så naturligt. Alla kändes så trevliga, öppna och ärliga. Men den tiden är förbi nu kära klass, smekmånaden är över vettni!! ;P

Hemma i Härnösand var jag knappt på helgerna, och än mindre på dagarna. Rysligt skönt. Jag slapp gå på stan i Härnösand så fort jag behövde någonting, och framförallt så slapp jag träffa någon idiot från min förra klass. 34:an, haha, fy fan vad fuuuult!
Samtidigt träffade jag mitt hjärta allt mer sällan. Någon dag i månaden kanske, då jag fyllde år, och sedan fyllde hon år. Just det, en liten detalj, när jag var hemma och firade hjärtat på hennes 17-års-dag var det massa folk där. Jag hade på mig en ganska kort jeanskjol och en vit tröja, vi hade haft teater på skolan och jag hade inte hunnit byta om. En tjej som satt mitt i rummet frågar helt plötsligt: "Men hallå, är all ahär inne anntingen Emo eller Svartrockare?!"
Ni kan alltså tänka er hurdana foolk det avr där, med alla era jävla fördomar. Det blev helt tyst i rummet, och jag kände att alla tittade på mig. Så jag sa: Ja, om ni är emo så är alla här inne emo. Jag är nämligen världens största Emo.
Det blev ett lågt fnitter, och efter en stund blev situationen mindre pinsam..................

Två gånger, eller kanske 3, har jag träffat mitt hjärta sen efter jullovet. Jag måste vara världens hemskaste vän, för efter allt som hon gjort för mig klarar jag inte ens av att träffa henne.
Den där svaga flickan hon var när hon kom hem för ett år sedan, den är borta nu. Mitt hjärta är starkt, och hon klarar mer än vad du någonsin kommer göra.
Fast hon är trasig. Fruktansvärt trasig.
De utbildade männsikorna vi har i vårat län har inte lyckats laga henne än. Men jag vet att det går.
Jag önskar så mycket att jag kunde laga henne själv.
Att jag kunde sitta vid hennes sida och strycka hennes hår tills allt ont var borta.
Men det kan jag inte. Jag får inte.
Jag kan bara sitta här, och hålla tummarna. Jag kan bara hoppas att någon duktig snart kommer och lyfter allt ont från mitt hjärta, för det måste orka slå.


Har du någon gång tänkt dig att leva brevid din älskling?
Tänk om den krasas sönder då, vad skulle du göra?
Vet du hur det känns att ha ditt eget hjäta utanför kroppen?
Kan du se ditt hjärta slå, alldeles brevid dig, men du vet inte hur länge ditt hjärta kan slå utanför din kropp, ditt hjärta behöver syre.
Hur kan du ge ditt hjärta syre om det inte är i din kropp?
Och om ditt hjärta slutar slå, vad händer med dig då?
Har du någonsin funderat på det?

Jag lever brevid mitt hjärta. Jag ser mitt hjärta pumpa svagt, svagt.
Jag vet att jag måste göra något. För jag vet att jag inte kan leva utan mitt hjärta.
Men hur ska jag ge mitt hjärta syre? Hela jag är ju svag nu när mitt hjärta är utanför min kropp.

En läkare måste kopplas in snart. Någon måste få mitt hjärta helt igen. Någon måste få mitt hjärta att orka slå. Så också jag kan leva.

Kompisar får man ny, vänner behåller man, men ett hjärta kan du inte ersätta.

Älskling, <33, förstår du mig?

Anna ringde mig idag, så otroligt passande.
Jag hade legat på mitt kära golv i mellanrummet(SOM FÖR ÖVRIGT VAR TYP !"# MINUSGRADER KALLT) och gråtit.. massor. Sen började jag sminka mig, asfult använde alla ögonskuggor jag har bara för att se hur det blev, ja ni vet ;)
Jag hoppas iallafall att ni vet :S

Så ringde iallafall Anna. Först pratade vi lite ointressant om melodiefestivalen, som hon ändå inte hade någon koll på"( Hur kunde hon ? :O )
Sen sa Anna "Jag och Martin älskar dig, jättemycket!! "

Och hon verkligen menade det, iallfall när hon sa det.
Visserligen kan jag inte på stå att Anna hade alla propparna i skåpet just då, hosthost, men iallafall.

Jag blev SÅÅÅÅÅÅÅ HÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄR GLAAAD och med ens kändes allting bra igen :)
Och jag längtar verkligen tills jag får åka till stockholm, det är hmm, 6 dagar kvar, känns som om jag måste boka biljetter!! ;-)

Ska iallafall bli underbart att åka ner till stockholm och träffa dem, Anna, Martin, Jimmy, Emilia och för hoppningsvis Lite kusiner också :)
Ååååh, det ska bli så underbart!! :D

För övrigt så har jag drömt flera nätter i rad att hela min klass är sur på mig, så nu vet jag inte om jag vågar gå till skolan på måndag :S Dessutom har jag pluggat alldeles förlite matte, så jag kommer nog inte kunna göra provet :( Ligger typ ett helt kapyttel bakom (haha, vet att det inte stavas så, men vist ser det gulligt ut ;D )
Åhh vad jag panikar för den där jävla matten. Och inte orkar jag plugga skiten heller :/ Och jag vet inte ens vad jag ska ha på mig!! :O På måndag alltså.. och har vi idrott, eller?? :S Och i så fall, vad för idrott? :S
Åhh,

P
A
N
I
K

Nu ska jag kissa, sen ks ajag sova ;)

Godnatt på Centralskolan ;)

-LallaNéa-

Hej alla glada!
Det är härligt med sportlov, lov över huvud taget. Fast klart jag saknar skolan, eller nej, men klassen =) vissa ;P

I dag är det snöstorm, för mer info se "Lallanea.bilddagboken.se"

Sitter just nu på Hallens bibliotek och typ "bygdegård" ett fint hus, ganska stort och fyllt med böcker och LYCKLIGTVIS fem datorer som jag och systrarna lagt beslag på. En har tillochmed vebcarmera,  men för att skona världen från mitt ansikte låter jag bli den ;)

Nu dog min mobil, så ingen kan få tag på mig ?? :S :(

Jaja,, ska se om nån uppdaterat sin bilddagbok nu, jag orkar inte skriva mer.
Puss hej i vinterkylan!! :)

-LallaNéa-