LallaNéa

Jag har egentligen ingenting att skriva. Förutom att jag försov mig i morse.. Jag låg och smsade igår kväll, och jag tänkte inte så mycket på det egentligen, var väl så övertygad om att folket skulle svara som vanligt, så jag ställde inte klockan.
Jag brukar göra så, att jag ligger och väntar och när konversationerna börja lida mot sina slut ställer jag klockorna för att vakna i tid kommande morgon.
Men jag fick inget svar på mitt sms igår, jag låg bara och väntade. Och innan jag visste ordet av, satt Elna på min säng och sa "Linnéa du har försovit dig. Ska du gå upp nu?"

Det snöar ute och jag har just insett, att det inte spelar någon roll för mig.
Överallt är det vitt och snöflingorna dalar ner mot marken. Men det spelar ingen roll, för här inne sitter jag med Patrik som läser mina bloggar, och det enda jag kan tänka på är obetydelsen av mina känslor.
Jag kan tänka på min vän1 vars liv förstördes för länge sedan. Som jag försöker hela men jag har ingen makt. Inga verktyg för det, och mitt hjärta orkar snart inte slå mer.
Jag kan tänka på min vän2, som jag inte fattar någonting av just nu. Eller jo, jag förstår visst, men grejjen är den, att  allt är så mycket värre än vad man tror at first sight. And at the next sight, and next... and next....
How deep you ever dig in a human soul, I guess that you do not find out everything. I guess everyone have something they wanna hide.
Vad ska jag ta mig till?!

Jag känner kaoset bubbla upp inom mig, jag känner hur underbart det skulle vara att låta den vassa kniven skära över min hud. Att låta blodet sippra fram, och bara finnas där, som ett tecken på att jag lever. Och som ett förlåt, ett förlåt för att jag finns, men inte orkar.
Men jag kan inte. Självklart inte. Jag är stark som en jävla åsna, och jag blir mer arg på mig själv för varje gång som jag övertygas av mig själv om att jag ska berätta allt. I will not.

Mina ögon låste sig, rakt ut i luften.Rakt på tallarnas djusbruna bark, precis där det mörkbduna går över till det ljusare. På tallens grenar, högt där uppe, sitter tusentals barr som är helt täckta av snö. Och mitt när jag sitter där, och tänker på alla möjliga utopier kommer jag på igen att: Justdet! Det spelar ju ingen roll!!

För det är verkligen det som äter upp mig innifrån, att det inte spelar någon roll för MIG. Och käre vän som vet vem du är, ta inte åt dig nu, men det är en jävla press överallt i från och så länge jag "är stark och har skinn på näsan" är alla nöjda.
Bara det att min näsa började flagna för en tid sedan nu, och jag orkar inte vara stark anymore.
Men det är ingen som fattar, och jag måste ta massa beslut. Dessutom måste  jag hålla masken 24-7 och alla förväntarsig att jag ska vara trevlig. Et a puis ca, tous les monde trouve: Linnéa est tous les jours sympatique.
Jag blir galen.
Alla förväntar sig så mycket av mig, och brister jag på en punkt, en gång, så är jag körd och välkommen till helvetet. Då är jag en dålig människa som har låga tankar om folk, som inte visar någon respekt och som inte vet ens hur man pratar med folk. Jag är socialt missanpassad och dessutom TROR JAG att jag är en psykolog. Och jag vet inte allt vad jag fått höra. . .

Men nu kan alla glädjas ialalfall, för jag kommer inte få MVG i matematik!!! :D
Men då blir ni väl besvikna va? Ja, matte är ju ett fint ämne...?
Nej gå å lägg er säger jag bara. Ni fattar inte hur hårt jag kämpar. Ni vet inte hur mycket allting tar på mig. Ni vet inte hur mycket värre allting är.
Och ni har ingen aning om hur det känns för mig, speciellt inte du, eftersom du inte ens vågar fråga.

-LallaNéa-