LallaNéa

5 år. Snart har det gått 5 år. Eller, för ganska precis 5 år (om två veckor) var jag i det här huset för fösta gången. Det var inte det värsta av husen vi tittade på, men det var inte detta som jag önskade mig mest heller.
Men så klart så blir ingenting som man tänkt sig.

Att leva här, i Härnösand, hmm, jag kan nog inte beskriva det. Alla dagar jag gått till skoaln och räknat timmarna tills jag kommer hem.
Från början visste jag inte, men det blev mer klart sen. Jag hatar skolan. Och fästän så många sa att jag var stark kände jag mig som ett tunnt tunnt asplöv, ett sånt där som darrar i vinden så fort någon andas. Jag kände mig tjock, och det var jag också, men jag kände mig målmedveten, och jag sa att jag var lycklig.
Skolan var ett helvete. Alla mor och far föräldrar frågade mig hur det var med mina klasskamrater. Hade jag några kompisar?
Jo det hade jag, men inte en ända i klassen. Jo, Emelie i sexan, Yohanna i sjuan, i åttan avr det väl mitt skåp och nian, borde jag skriva sofia?
Jag kunde ju inte ljuga, men jag visste inte säkert heller. Fast jag sa att jag hade vänner. det hade jag väl?
Nej egentligen inte. Jag levde här, i Härnösand, i fyra år, utan vänner i skolan.

Jag ville bara bort härifrån, jag ville faktiskt dö. Men det var min fritid som räddade mig. Alla de tusentals dagarna jag träffade Matilda. Första våren var det bara på scouterna, sen började vi ha egna patrullmöten som vi sa, och i Augusti 2004 var hon min nya bästis.
Åh, alla de dagarna.. Vi skrattade åt allt, och vi hade så oändligt mycket roligt för oss. Utan Matilda hade jag aldrig överlevt de där hemska åren som jag gick i skolan här, i Härnösand.

De året jag skulle börja i nian flyttade Matilda till Bollnäs. Jag är inte varken arg eller något sånt på henne för det nu. Och det var jag kanske aldrig heller. Men jag var rädd. Rysligt rädd. För matilda var den enda jag litade på här, i Härnösand. Trots våra gropar i vägen hittade vi alltid tillbaka till varandra. Jag behövde henne, och jag tror att Matilda behövde mig.
Och just då, i nian haha, jag vill bara skratta åt det nu. Men betygen blev så viktiga. När jag inte hade Matilda att umgås med på dagarna blev skolböckerna mina bästa vänner. Fast jag hatade dem.
I nian gick jag till skolan för att få betyg. Och det spelade ingen roll att jag visste att hela klassen hatade mig. Att de smutskastade mig. Eller det gjorde de kanske inte. De kanske bara ignorerade mig, och struntade i mig helt. De kanske inte ens minns vem jag är idag.

När jag sökte till gymnasiet kom Matilda hem från Bollnäs. Hon var den svagaste männsikan ni någonsin skådat då, och jag var helt förkrossad. Jag gjorde allt jag kunde för att få mina betyg att hålla, jag ville ju så gärna ha de där sista poängen.......!! Och jag försökte vara en bra vän för Matilda. Finnas för henne, stötta henne. Vara en sådan vän, som hon varit för mig i tre hela år tidigare.
Så gick sommaren förbi. Och jag började gymnasiet. De första veckorna var de bästa i mitt liv. Allting kändes så naturligt. Alla kändes så trevliga, öppna och ärliga. Men den tiden är förbi nu kära klass, smekmånaden är över vettni!! ;P

Hemma i Härnösand var jag knappt på helgerna, och än mindre på dagarna. Rysligt skönt. Jag slapp gå på stan i Härnösand så fort jag behövde någonting, och framförallt så slapp jag träffa någon idiot från min förra klass. 34:an, haha, fy fan vad fuuuult!
Samtidigt träffade jag mitt hjärta allt mer sällan. Någon dag i månaden kanske, då jag fyllde år, och sedan fyllde hon år. Just det, en liten detalj, när jag var hemma och firade hjärtat på hennes 17-års-dag var det massa folk där. Jag hade på mig en ganska kort jeanskjol och en vit tröja, vi hade haft teater på skolan och jag hade inte hunnit byta om. En tjej som satt mitt i rummet frågar helt plötsligt: "Men hallå, är all ahär inne anntingen Emo eller Svartrockare?!"
Ni kan alltså tänka er hurdana foolk det avr där, med alla era jävla fördomar. Det blev helt tyst i rummet, och jag kände att alla tittade på mig. Så jag sa: Ja, om ni är emo så är alla här inne emo. Jag är nämligen världens största Emo.
Det blev ett lågt fnitter, och efter en stund blev situationen mindre pinsam..................

Två gånger, eller kanske 3, har jag träffat mitt hjärta sen efter jullovet. Jag måste vara världens hemskaste vän, för efter allt som hon gjort för mig klarar jag inte ens av att träffa henne.
Den där svaga flickan hon var när hon kom hem för ett år sedan, den är borta nu. Mitt hjärta är starkt, och hon klarar mer än vad du någonsin kommer göra.
Fast hon är trasig. Fruktansvärt trasig.
De utbildade männsikorna vi har i vårat län har inte lyckats laga henne än. Men jag vet att det går.
Jag önskar så mycket att jag kunde laga henne själv.
Att jag kunde sitta vid hennes sida och strycka hennes hår tills allt ont var borta.
Men det kan jag inte. Jag får inte.
Jag kan bara sitta här, och hålla tummarna. Jag kan bara hoppas att någon duktig snart kommer och lyfter allt ont från mitt hjärta, för det måste orka slå.


Har du någon gång tänkt dig att leva brevid din älskling?
Tänk om den krasas sönder då, vad skulle du göra?
Vet du hur det känns att ha ditt eget hjäta utanför kroppen?
Kan du se ditt hjärta slå, alldeles brevid dig, men du vet inte hur länge ditt hjärta kan slå utanför din kropp, ditt hjärta behöver syre.
Hur kan du ge ditt hjärta syre om det inte är i din kropp?
Och om ditt hjärta slutar slå, vad händer med dig då?
Har du någonsin funderat på det?

Jag lever brevid mitt hjärta. Jag ser mitt hjärta pumpa svagt, svagt.
Jag vet att jag måste göra något. För jag vet att jag inte kan leva utan mitt hjärta.
Men hur ska jag ge mitt hjärta syre? Hela jag är ju svag nu när mitt hjärta är utanför min kropp.

En läkare måste kopplas in snart. Någon måste få mitt hjärta helt igen. Någon måste få mitt hjärta att orka slå. Så också jag kan leva.

Kompisar får man ny, vänner behåller man, men ett hjärta kan du inte ersätta.

Älskling, <33, förstår du mig?