Lite måste man väl få skryta iallafall? ;D
Idag har jag gjort ett IQ-test, för alla i Habo håller tydligen på med sånt nu. (A)
Och vad gör man inte för att följa trenden i norra smålands scoutdistrikts skönaste seniorlag?
Jaja, resultatet var iallafall bra, "Du fick bättre resultat än 98% av populationen."
Lite måste man väl få skryta iallafall? ;D
-LallaNéa-
Måndag! :D
Älskar måndagar, haha!
Neej, fy fan vad jag är less på allt just nu.
"Some one to lea.....n... on"
Neej, fy fan vad jag är less på allt just nu.
"Some one to lea.....n... on"
Havet är Djuuuupt!!
Idag har vi sovmorgon, egentligen... Men vi har också projekt arbete och min grupp skulle träffas 10.00 så det var bara att åka hit :D
Jaja, sitter i vårt nyommöblerade rum tillsammans med Lisa, Sara och Josephine. Mattias kom precis, och vi sitter och lyssnar på dålig musik på youtube och tittar på bilddagboken.. Josephine läser vad jag skriver.. :S
Igår skulle jag köpa julklappar på stan, men nr jag var nästan kolar, så kom jag på att jag hade GLÖMT MIN PLÅNBOK!!! duktigt va?
Fyfan vad less jag blir på mig själv..
Sedan fick Sofia betala min mat på Kebab City och så missade vi en buss hem och fick vänta en timme. Så åkte vi tillslut och skämde säkert ut oss på bussen för de tre som råkade åka med oss HAHAA!!
Jaja, nu måste jag.. göra nått med mitt liv.
Ses å hörs, PUSS! <3333
-LallaNéa-
I just wish- not a cry will ever dry.
För det första, så önskar jagatt jag vore bättre på att stava på engelska.
Det fanns saker, som jag sa var mitt liv. Det var mina vänner, mitt hus-rum, min familj och det var allt jag gjorde.
Jag är aldrig hemma längre, så min familj träffar jag inte. Jag är eldrig i stan längre så mina vänner träffar jag inte heller. I mitt urm sover jag, och det är skönt. Och i mitt hus i övrigt äter jag frukost och sitter vid datorn-det är... behövligt.
Jag vill ta vara på det jag har. Jag vet att jag alltid har sagt att mina vänner ksa gå först. Jag har alltid sagt till alla att jag aldirg kommer lämna dem. Jag har alltid lovat massa saker.
Och jag har alltid mått väldigt dåligt eller haft ett hemskt dåligt självförtroende.
Samtidigt som jag konfirmerades började saker hända i mig, jag blev respekterad på TROFÈ för den jag var. Mindre än ett år senare var jag på Vässarö igen, och jag mötte en pojke som blev helt nerkärad i mig. Han visade sig vara mycket äldre än mig. Men det kunde jag endå ta, när det visade sig att han bodde 77 mil ifrån mig. Dan, du har gett mig så mycket.
Jag började i gymnasiet med inställningen att vara mig själv till 290% och bli omtyckt för den jag är. Trots 9 års mer eller mindre helvete i skolan var jag övertygad om att jag skulle iallafall förska. Jag skulle få en ny roll i den nya klassen och jag skulle lära känna nya männiksor och vara den människa jag alltid velat vara framför dem.- det hela skulle leda till att jag en dag skulle ha så bra självförtroende att jag skulle kunna möta hela min högstadieklass, se dem i ögonen, och verätta för dem om hur jag tyckte att helvetet var mellan 7-9.
Så idag, har jag ett långt mycket bättre självförtroende än vad jag någonsin haft förut. Jag ska berätta en hemlis; Två dagar i rad har jag kännt mig vacker/fin/snygg, och det känns som om det finns en väg trots allt. Jag är så oerhört lycklig att jag knappt vet vad jag ska göra med mig själv.
Men så börjar jag tänka, på lilla sötnos därhemma.
"Jag lovar dig syster2, att jag alltid ska skydda dig så allt det som hänt mig kommer aldrig hända dig." Linnéa, kom ihåg att du inte får svika, ett löfte skall du hålla.
Jag har så dåligt samvete för att jag inte är hemma hoss Mrs. sockertopp, hon är ju det bästa som har hänt mig.
Och syster1, vi var ju tvillingar när vi var små. Jag har endå alltid hjälpt dig, fastän det inte varit till någon större nytta så har jag alltid funnits där. Men vart är jag nu? Hur går det för dig..?
Syster3, så till vida, Emilia, min räddare. Det var länge sedan jag pratade med dig nu. Jag vet inte varför. Vi har väl inte tid helt enkelt, mina nya tider matchar inte någons liv. Måste få träffa dig snart. Äta köttbullar hemma hos dig eller vad tusan som helst.
< 33, The one and only.
Jag sa att jag alltid skulle älska dig, och det kommer jag alltid göra.
Men det blir mindre och mindre självklart för varje gång vi ses, att vi fort farande hör i hop.
Du har så många andra nu, men varför duger inte jag? Jag vet att mina tider inte passar dig, men.. telefånering....... neh...
Den största smärtan jag har i mitt hjärta (delad första plats med mina systerliga relationer 1 och 2) är jag inte kan säga säkert att jag är din och du är min. Men jag vet att du ALLTiD kommer vara i mitt hjärta, och jag vet att jag aldrig kommer lämna dig. Jag vet också att du vill lämna mig, för du har lessnat på mig precis som alla andra.
Men jag älskar dig, och det kommer jag alltid att göra.
jag tycker att min klass är as-grym! och det finns massor med människor jag tycker MYCKET om!
Men när jag var som minst lovade jag mig själv två saker:
Att bli stor, (något betydelsefullt) samt
Att jag aldig skulle lämna det som var viktigast för mig.
Jag vet att ibland måste man gå vidare, men de människor man älskar, de älsakr man.
DÅM i helgen. måste sova nu. börjar 9 imorgon. klockan är halv ett nu.
puss!
-LallaNéa-
Det fanns saker, som jag sa var mitt liv. Det var mina vänner, mitt hus-rum, min familj och det var allt jag gjorde.
Jag är aldrig hemma längre, så min familj träffar jag inte. Jag är eldrig i stan längre så mina vänner träffar jag inte heller. I mitt urm sover jag, och det är skönt. Och i mitt hus i övrigt äter jag frukost och sitter vid datorn-det är... behövligt.
Jag vill ta vara på det jag har. Jag vet att jag alltid har sagt att mina vänner ksa gå först. Jag har alltid sagt till alla att jag aldirg kommer lämna dem. Jag har alltid lovat massa saker.
Och jag har alltid mått väldigt dåligt eller haft ett hemskt dåligt självförtroende.
Samtidigt som jag konfirmerades började saker hända i mig, jag blev respekterad på TROFÈ för den jag var. Mindre än ett år senare var jag på Vässarö igen, och jag mötte en pojke som blev helt nerkärad i mig. Han visade sig vara mycket äldre än mig. Men det kunde jag endå ta, när det visade sig att han bodde 77 mil ifrån mig. Dan, du har gett mig så mycket.
Jag började i gymnasiet med inställningen att vara mig själv till 290% och bli omtyckt för den jag är. Trots 9 års mer eller mindre helvete i skolan var jag övertygad om att jag skulle iallafall förska. Jag skulle få en ny roll i den nya klassen och jag skulle lära känna nya männiksor och vara den människa jag alltid velat vara framför dem.- det hela skulle leda till att jag en dag skulle ha så bra självförtroende att jag skulle kunna möta hela min högstadieklass, se dem i ögonen, och verätta för dem om hur jag tyckte att helvetet var mellan 7-9.
Så idag, har jag ett långt mycket bättre självförtroende än vad jag någonsin haft förut. Jag ska berätta en hemlis; Två dagar i rad har jag kännt mig vacker/fin/snygg, och det känns som om det finns en väg trots allt. Jag är så oerhört lycklig att jag knappt vet vad jag ska göra med mig själv.
Men så börjar jag tänka, på lilla sötnos därhemma.
"Jag lovar dig syster2, att jag alltid ska skydda dig så allt det som hänt mig kommer aldrig hända dig." Linnéa, kom ihåg att du inte får svika, ett löfte skall du hålla.
Jag har så dåligt samvete för att jag inte är hemma hoss Mrs. sockertopp, hon är ju det bästa som har hänt mig.
Och syster1, vi var ju tvillingar när vi var små. Jag har endå alltid hjälpt dig, fastän det inte varit till någon större nytta så har jag alltid funnits där. Men vart är jag nu? Hur går det för dig..?
Syster3, så till vida, Emilia, min räddare. Det var länge sedan jag pratade med dig nu. Jag vet inte varför. Vi har väl inte tid helt enkelt, mina nya tider matchar inte någons liv. Måste få träffa dig snart. Äta köttbullar hemma hos dig eller vad tusan som helst.
< 33, The one and only.
Jag sa att jag alltid skulle älska dig, och det kommer jag alltid göra.
Men det blir mindre och mindre självklart för varje gång vi ses, att vi fort farande hör i hop.
Du har så många andra nu, men varför duger inte jag? Jag vet att mina tider inte passar dig, men.. telefånering....... neh...
Den största smärtan jag har i mitt hjärta (delad första plats med mina systerliga relationer 1 och 2) är jag inte kan säga säkert att jag är din och du är min. Men jag vet att du ALLTiD kommer vara i mitt hjärta, och jag vet att jag aldrig kommer lämna dig. Jag vet också att du vill lämna mig, för du har lessnat på mig precis som alla andra.
Men jag älskar dig, och det kommer jag alltid att göra.
jag tycker att min klass är as-grym! och det finns massor med människor jag tycker MYCKET om!
Men när jag var som minst lovade jag mig själv två saker:
Att bli stor, (något betydelsefullt) samt
Att jag aldig skulle lämna det som var viktigast för mig.
Jag vet att ibland måste man gå vidare, men de människor man älskar, de älsakr man.
DÅM i helgen. måste sova nu. börjar 9 imorgon. klockan är halv ett nu.
puss!
-LallaNéa-
HEJ HÄR ÄR JAG
Hej Här Har ni tjejen som kan allt. Och hon kan tillochmed Inget! :D
Här är Linnéa som fixar och donar, OCH SOM FÅR NÅGOT FÖR DET!
Underbara älskade klass, fyfan vad jag gillar er! Jag önskar verkligen att jag kunde visade det för er, jag önskar jag kunde berätta hur otroligt mycket jag tycker om er!
För det är helt sjukt faktiskt, varför har jag stått ut med nio års helvete om det har funnits en så här bra klass någon stans?
Den här klassen kanske har väntat på mig, det kanske är ödet nu igen, och Det kanske är Menninge?
Jag vill inte skriva något namn, för jag är rädd att jag ska glömma någon då.
Men jag kan säga att det ni gjort för mig framtills idag, och idag det är overderligt.
Fastän jag inte har en jävla aning om ifall det är rätt linje för mig, så är det den bästa linjen för mig.
Det är den bästa klassen någonsin, trots att vi är inne i en kritisk period enligt FIROs grupp-utvecklings-modell.
Det är så underbart att gå i skolan, det är värt att åka buss varenda morgon, det är värt att komma hem sent också. Det är till och med värt att jobba arslet av sig, För Jag Får Någonting (utöver vår resa) För Det. :D:D:D:D
Åhh, jag trodde endå aldrig att jag skulle tycka så här bra om en klass igen..... Men jag vill ge alla en chans, för det har ni gett mig!
Och jag lovar att jag trivs, och jag lovar att JAG ÄLSKAR ER!! Jag känner, att ni kommer vara en stor del i mitt liv, när jag om många år vänder mig om för att se tillbaka på det som varit.
Tack för att ni finns, och för att ni sökte till Ledarskap, galningar.
Ta hand om er!
-LallaNéa-
Här är Linnéa som fixar och donar, OCH SOM FÅR NÅGOT FÖR DET!
Underbara älskade klass, fyfan vad jag gillar er! Jag önskar verkligen att jag kunde visade det för er, jag önskar jag kunde berätta hur otroligt mycket jag tycker om er!
För det är helt sjukt faktiskt, varför har jag stått ut med nio års helvete om det har funnits en så här bra klass någon stans?
Den här klassen kanske har väntat på mig, det kanske är ödet nu igen, och Det kanske är Menninge?
Jag vill inte skriva något namn, för jag är rädd att jag ska glömma någon då.
Men jag kan säga att det ni gjort för mig framtills idag, och idag det är overderligt.
Fastän jag inte har en jävla aning om ifall det är rätt linje för mig, så är det den bästa linjen för mig.
Det är den bästa klassen någonsin, trots att vi är inne i en kritisk period enligt FIROs grupp-utvecklings-modell.
Det är så underbart att gå i skolan, det är värt att åka buss varenda morgon, det är värt att komma hem sent också. Det är till och med värt att jobba arslet av sig, För Jag Får Någonting (utöver vår resa) För Det. :D:D:D:D
Åhh, jag trodde endå aldrig att jag skulle tycka så här bra om en klass igen..... Men jag vill ge alla en chans, för det har ni gett mig!
Och jag lovar att jag trivs, och jag lovar att JAG ÄLSKAR ER!! Jag känner, att ni kommer vara en stor del i mitt liv, när jag om många år vänder mig om för att se tillbaka på det som varit.
Tack för att ni finns, och för att ni sökte till Ledarskap, galningar.
Ta hand om er!
-LallaNéa-
Ang. "Just a fool"...
Ja okej då, Det FINNS Ni . :)
Men låt säga så här, ibland känner jag mig ensamast och mest övergiven i hela världen. Och fastän det FINNS människor som jag tycker otroligt mycket om och som jag mycket väl vet skulle lyssna på mig, och prata med mig, om jag ville det... Så.. går det lixom inte.
Jag vill inte, eller så kan jag inte.
Ibland vill jag inte öppna mig, kanske för att saken i fråga är för stor, eller för att det är för jobbigt att prata om.
Men ganska ofta är det så att jag känner mig tyngd pga. att jag får höra väldigt många tunga saker ifrån andra. (SLUTA INTE BERÄTTA SAKER FÖR MIG!)
För om jag lovar att jag inte ska säga något så gör jag inte det heller, men ibland känner jag att jag måste. Och då blir jag ledsen och säger att det inte finns någon att prata med. Sedan blir folk tokiga och alla visar att de finns, och det vet jag ju, såklart, att ni gör. För ni betyder allt för mig.
Jag hoppas att det här skulle kunna var som en förklaring, alltså, jag vill prata men jag kan inte, för att jag har lovat. Och jag håller det jag lovar, det vill jag att ni ska lita på!
Fortsätt absolut lätta ert hjärta hos mig, jag tror att alla behöver göra det någon gång och att vissa saker är jonniga att bära på själv. Jag vill därför inte att ni slutar prata med mig, för jag tror att det är bra för er och jag vill så klart mina vänners bästa!
Jäg älskar er.
Men låt säga så här, ibland känner jag mig ensamast och mest övergiven i hela världen. Och fastän det FINNS människor som jag tycker otroligt mycket om och som jag mycket väl vet skulle lyssna på mig, och prata med mig, om jag ville det... Så.. går det lixom inte.
Jag vill inte, eller så kan jag inte.
Ibland vill jag inte öppna mig, kanske för att saken i fråga är för stor, eller för att det är för jobbigt att prata om.
Men ganska ofta är det så att jag känner mig tyngd pga. att jag får höra väldigt många tunga saker ifrån andra. (SLUTA INTE BERÄTTA SAKER FÖR MIG!)
För om jag lovar att jag inte ska säga något så gör jag inte det heller, men ibland känner jag att jag måste. Och då blir jag ledsen och säger att det inte finns någon att prata med. Sedan blir folk tokiga och alla visar att de finns, och det vet jag ju, såklart, att ni gör. För ni betyder allt för mig.
Jag hoppas att det här skulle kunna var som en förklaring, alltså, jag vill prata men jag kan inte, för att jag har lovat. Och jag håller det jag lovar, det vill jag att ni ska lita på!
Fortsätt absolut lätta ert hjärta hos mig, jag tror att alla behöver göra det någon gång och att vissa saker är jonniga att bära på själv. Jag vill därför inte att ni slutar prata med mig, för jag tror att det är bra för er och jag vill så klart mina vänners bästa!
Jäg älskar er.
Bloggar...
Idag har jag ingenting att skriva om. Tänkte bara berätta det.
Ibland känner jag att jag inte är kvalifiserad för att blogga, efter som jag inte uppdaterar varje dag, eller ens så fort det händer någontign.
Och nu har det hänt MASSOR, men jag känner inte att jag VILL blogga om det. Det känns fruktansvärt onödigt att blogga om saker som inte "betyder någonting" som typ....:
Idag till frukost åt jag risgrynsgröt med mina systrar. Sedan gick Elna och jag iväg för att ta hand om en ett-åring vars mamma önskade lite barnvakt åt.
du bah: OCH?!
Nej, jag vill skriva om det viktiga som händer. Som tillexempel att Elna-gos sa att det varit en bra lördag, för hon hade ju fått vara med mig.
Sånt är viktigt, känslor. Egentligen inte vad som händer.
Som när ett barn blir mobbat i skolan, men det fattar inte lärarna.
Det spelar ingen roll för lärarna att barnet gick ensamt till maten, sånt händer ibland, det är inte mobbning. Men för barnet självt var det en traumatisk upplevelse, eftersom det inte fanns någon stans att sitta i matsalen. Eftersom alla andra försvan, och vad gör man när man är ensamast i hela världen?
Jag hatar sånt.
NU är det snart mat, jaha-intressant?!
NEJ.
MEN
Nu är det snart så att jag ska gå ner och äta middag tillsammans med min familj och en "kompis-familj" som är här på besök.-det är lite bättre. Tycker jag.
Jag vill bli politiker tror jag. emn med mina mördar ögon är det nopg inte så bra. En bra ledare måste enligt mig vara relativt demokratisk, och det är inte mina ögon. Men det kanske hjälper om jag har linser på mig? :S
Usch, vad blev det här för inlägg egentligen? :S
Det gick ut på att jag visste att jag behövde skriva, men jag visste inte om vad från början.
Det gick ut på att jag vill läsa (och hoppas att jag skriver) intressanta bloggar, för jag tycker inte att en blogg bör användas som en dagbok.
Eller, jag kan inte alls bestämma över vad andra ska skriva, men jag tror att man fångar de allra flesta läsarna till sina bloggar genom att göra bloggarna personliga och skriva om vad man känner, inte vad som händer....
Hoppas att INGEN tar illa upp, för jag menar inte att såra någon. Jag skriver endast detta, för att påminna mig själv om mina tips för att försöka fånga läsare.
Som att skriva en jätte tråkig inledning, för då vill ingen läsa den tillsynes tråkiga bloggen.
Tack ;P
-LallaNéa-
Ibland känner jag att jag inte är kvalifiserad för att blogga, efter som jag inte uppdaterar varje dag, eller ens så fort det händer någontign.
Och nu har det hänt MASSOR, men jag känner inte att jag VILL blogga om det. Det känns fruktansvärt onödigt att blogga om saker som inte "betyder någonting" som typ....:
Idag till frukost åt jag risgrynsgröt med mina systrar. Sedan gick Elna och jag iväg för att ta hand om en ett-åring vars mamma önskade lite barnvakt åt.
du bah: OCH?!
Nej, jag vill skriva om det viktiga som händer. Som tillexempel att Elna-gos sa att det varit en bra lördag, för hon hade ju fått vara med mig.
Sånt är viktigt, känslor. Egentligen inte vad som händer.
Som när ett barn blir mobbat i skolan, men det fattar inte lärarna.
Det spelar ingen roll för lärarna att barnet gick ensamt till maten, sånt händer ibland, det är inte mobbning. Men för barnet självt var det en traumatisk upplevelse, eftersom det inte fanns någon stans att sitta i matsalen. Eftersom alla andra försvan, och vad gör man när man är ensamast i hela världen?
Jag hatar sånt.
NU är det snart mat, jaha-intressant?!
NEJ.
MEN
Nu är det snart så att jag ska gå ner och äta middag tillsammans med min familj och en "kompis-familj" som är här på besök.-det är lite bättre. Tycker jag.
Jag vill bli politiker tror jag. emn med mina mördar ögon är det nopg inte så bra. En bra ledare måste enligt mig vara relativt demokratisk, och det är inte mina ögon. Men det kanske hjälper om jag har linser på mig? :S
Usch, vad blev det här för inlägg egentligen? :S
Det gick ut på att jag visste att jag behövde skriva, men jag visste inte om vad från början.
Det gick ut på att jag vill läsa (och hoppas att jag skriver) intressanta bloggar, för jag tycker inte att en blogg bör användas som en dagbok.
Eller, jag kan inte alls bestämma över vad andra ska skriva, men jag tror att man fångar de allra flesta läsarna till sina bloggar genom att göra bloggarna personliga och skriva om vad man känner, inte vad som händer....
Hoppas att INGEN tar illa upp, för jag menar inte att såra någon. Jag skriver endast detta, för att påminna mig själv om mina tips för att försöka fånga läsare.
Som att skriva en jätte tråkig inledning, för då vill ingen läsa den tillsynes tråkiga bloggen.
Tack ;P
-LallaNéa-
Just a fool...
Konfen, shiet.
Det var så länge sedan nu, och jag lovar att jag inte har glömt. Men.. när jag sitter och msn:ar med konf-folk, känner jag ingen saknad.
Ordet saknad, och känslan av att sakna, kanske har vuxit sig så pass stark nu att den övergått till någon stans innuti mig, där det stannar? Alltså, jag kanske har saknat så mycket i mina dagar att saknaden idag inte känns lika stor som den..... borde?
Jag känner nästan ingen saknad, men jag känner viss tomhet.
Det är så jobbigt att berätta om det jag känner, det finns nästan ingen som vill lyssna på mig längre. Alla har nog med sitt. Och jag vill som vanligt vara allas vän, och lyssnar hellre, eftersom det är det de flesta vill. Men det är jobbigt.
Jag tror att jag är inne i en sån här svacka nu igen... Inte bra, eftersom det påverkar mina betyg, mina kompisar och mig själv..
ja eller, jag prioriterar faktiskt mina kompisar före betygen, även om det inte verkar så.
Jag känner en tomhet, och att en del av mitt hjärta
saknas. Kanske är det denna delen som jag förut endast kopplade till konfen, men nu kopplas den även till Dan. Och Habo i allmänhet.
Kanske är saknad en del av livet och i hjärtat kan man sakna till en viss gräns? Kanske är det därför som jag inte längre känner samma saknad när jag tänker på konfen, bara en tomhet? En stor tomhet. DEt känns om om jag är hungrig fastän jag precis ätit massor. Förstår du?
Inte jag, inte riktigt.. jag vill förståss inte sakna, det vore bättre om allt var som det var då. Om jag hade haft Emilia att gråta hos och Maria och Casandra att krama. Om jag haft Anna att prata med och Jonas att mysa med.
Men nej, konfen är över. Och att säga de orden är som att sätta en kniv i mitt hjärta.
Jag vill ha det igen, men............. det är förståss inte möjligt.
Nu känner jag en viss saknad faktiskt.. det kanske kommer ju mer jag tänker på det?
Vet du vad jag saknar?
Jag saknar Dan. Jag saknar att se honom lycklig och jag saknar att se honom komma med te och baka skones. Jag saknar honom när han bryr sig om mig, och jag saknar honom när vi köper tuggumi tillsammans.
Det är en stor otrygghet att vara utan honom, det känns som om halva jag saknas.
Det känns så normalt och vara nära honom, det känns så naturligt.
Vi har varit tillsammans i drygt 3 månader nu, jag har känt honom i drygt 4. Endå känns det som om han är en stor del av mitt liv, en stor del som jag inte vill vara utan.
Nu vet jag inte vad jag ska skriva mer.. Men det är så bra för fingrarna att röra på sig så här mycket... Eller?
Aja.. ska se om det finns nått annat att göra.. annars får jag väl helt enkelt gå å lägga mig, har faktiskt sov morgon imorgon! Och inte lite heller, jag får sova till KLOCKAN 8 !!! :D
Hatar det här med pendlingen..faaan..!
Puss å snutt.
-LallaNéa-
Det var så länge sedan nu, och jag lovar att jag inte har glömt. Men.. när jag sitter och msn:ar med konf-folk, känner jag ingen saknad.
Ordet saknad, och känslan av att sakna, kanske har vuxit sig så pass stark nu att den övergått till någon stans innuti mig, där det stannar? Alltså, jag kanske har saknat så mycket i mina dagar att saknaden idag inte känns lika stor som den..... borde?
Jag känner nästan ingen saknad, men jag känner viss tomhet.
Det är så jobbigt att berätta om det jag känner, det finns nästan ingen som vill lyssna på mig längre. Alla har nog med sitt. Och jag vill som vanligt vara allas vän, och lyssnar hellre, eftersom det är det de flesta vill. Men det är jobbigt.
Jag tror att jag är inne i en sån här svacka nu igen... Inte bra, eftersom det påverkar mina betyg, mina kompisar och mig själv..
ja eller, jag prioriterar faktiskt mina kompisar före betygen, även om det inte verkar så.
Jag känner en tomhet, och att en del av mitt hjärta
saknas. Kanske är det denna delen som jag förut endast kopplade till konfen, men nu kopplas den även till Dan. Och Habo i allmänhet.
Kanske är saknad en del av livet och i hjärtat kan man sakna till en viss gräns? Kanske är det därför som jag inte längre känner samma saknad när jag tänker på konfen, bara en tomhet? En stor tomhet. DEt känns om om jag är hungrig fastän jag precis ätit massor. Förstår du?
Inte jag, inte riktigt.. jag vill förståss inte sakna, det vore bättre om allt var som det var då. Om jag hade haft Emilia att gråta hos och Maria och Casandra att krama. Om jag haft Anna att prata med och Jonas att mysa med.
Men nej, konfen är över. Och att säga de orden är som att sätta en kniv i mitt hjärta.
Jag vill ha det igen, men............. det är förståss inte möjligt.
Nu känner jag en viss saknad faktiskt.. det kanske kommer ju mer jag tänker på det?
Vet du vad jag saknar?
Jag saknar Dan. Jag saknar att se honom lycklig och jag saknar att se honom komma med te och baka skones. Jag saknar honom när han bryr sig om mig, och jag saknar honom när vi köper tuggumi tillsammans.
Det är en stor otrygghet att vara utan honom, det känns som om halva jag saknas.
Det känns så normalt och vara nära honom, det känns så naturligt.
Vi har varit tillsammans i drygt 3 månader nu, jag har känt honom i drygt 4. Endå känns det som om han är en stor del av mitt liv, en stor del som jag inte vill vara utan.
Nu vet jag inte vad jag ska skriva mer.. Men det är så bra för fingrarna att röra på sig så här mycket... Eller?
Aja.. ska se om det finns nått annat att göra.. annars får jag väl helt enkelt gå å lägga mig, har faktiskt sov morgon imorgon! Och inte lite heller, jag får sova till KLOCKAN 8 !!! :D
Hatar det här med pendlingen..faaan..!
Puss å snutt.
-LallaNéa-
Mardrömsdagen idag...
Hur kan allt gå så fruktansvärt fel? Varför??
Nej, bli inte alltför rädda nu, jag ska snart berätta. Det är egentligen en helt vanlig dag, och kanske känner du att den här dagen varit mycket bra.
Men inte för mig..
Till att börja med kände jag ingen lust alls att gå upp. Men det måste man ju såklart, och jag gjorde det tillslut, vilket jag egntligen lika gärna kunde ha skippat.
På väg till nussen regnade det, och mina nya skor blev fuktiga och lite leriga. Typiskt mig, men så okvinligt att jag får spunk på mig själv. Så kommer bussen då, och jag gör mig redo att kliva på tillsammans med andra trötta reccenärer.
Inte nog med att det är trååååkigt att åka buss, dessutom var det en "stadsbuss" eller ja, en sån där buss som ser ut som en stadsbuss men som har toa och därför tilllåtelse att köra långa sträckor. MEN som inte klarar av det, egentligen. Men ja, om humlor kan flyga så.. typ. BLÄÄÄ.
Alltså kom vi fram ca. 8.21 så våran nästa buss hade redan åkt. Vi väntade en stund på 4:an och sedan åkte vi med denne upp för berget. Fick gå en bit i regnet dock, och störtade in på lekitionen precis lagom till att höra mitt namn ropas upp av den nya kursens lärare.
-Linnéa Lundgren?
-Ja, jag är här(suckar, äntligen)
-Var du sjuk igår, Linnéa?
-Ee, nej, det var jag inte.
(knäpptyst i hela rummet, alla kollade på mig, ska hon erkänna att hon skolkat??)
-Jag åkte tåg i går, för jag har varit i Jönköping och jag kunde inte komma hem i Söndags för då var alla tågen inställda eller fullbokade.
(IDIOTSTÄMPLAD AV SAMTLIGA I RUMMET)-Fast de vet ju inte att det var sant....
Skoldagen löpte endå på, jag kände mig argare för var timme som gick dock, meningslöst att måla kändes det som.
Hade matte på eftermiddagen, fyfan vad jag har lääängtat! (egentligen inte, men man måste intala sig det för annars skulle det gå åt helvete, rent ut sagt.)
Sen åkte jag och Emma ner till stan och jag gjorde min synundersökning för körkortstillståndet.
Riktigt roligt ;)
Sen skulle jag åka buss hem, och tog en så att jag skulle kunna åka stadsbussen upp till huset hemma i Härna också, men det var en olycka på vägen så jag kom fram försent. Självklart.
Just det, glömde berätta att jag fått en uppgift, som ska vara klar imorgon. En liten uppsats bara.
Fyfan vad arg jag blev, och jag frågade ut läraren(ingen nämnd) och denne blev lite paff och bad mig att iallafall försöka lämna in uppgiften tills imorgon. Jodå, jag ska försöka. Kanske, eller visst, lite iallafall...
Saknar Dan. Känns som om det var hundrasjutio år sedan jag träffade han sist, men sanningen är det att igår vaknade jag upp med hans varma kropp tätt intill mig.
Veckan som var kändes så overklig, men endå så fullt naturlig att det skulle kunna vara så jämt nästan, alltid.
Jag saknar Dan..... hoppas han saknar mig också, eller ska vi ge upp det här?
NU måste jag plugga.. tvingar mig själv. Fast det är kallt, så det blir nog en dusch först faktiskt. En VAAAARM :D
Saknar älsklings-Dan. Såå mycket!
Nej, bli inte alltför rädda nu, jag ska snart berätta. Det är egentligen en helt vanlig dag, och kanske känner du att den här dagen varit mycket bra.
Men inte för mig..
Till att börja med kände jag ingen lust alls att gå upp. Men det måste man ju såklart, och jag gjorde det tillslut, vilket jag egntligen lika gärna kunde ha skippat.
På väg till nussen regnade det, och mina nya skor blev fuktiga och lite leriga. Typiskt mig, men så okvinligt att jag får spunk på mig själv. Så kommer bussen då, och jag gör mig redo att kliva på tillsammans med andra trötta reccenärer.
Inte nog med att det är trååååkigt att åka buss, dessutom var det en "stadsbuss" eller ja, en sån där buss som ser ut som en stadsbuss men som har toa och därför tilllåtelse att köra långa sträckor. MEN som inte klarar av det, egentligen. Men ja, om humlor kan flyga så.. typ. BLÄÄÄ.
Alltså kom vi fram ca. 8.21 så våran nästa buss hade redan åkt. Vi väntade en stund på 4:an och sedan åkte vi med denne upp för berget. Fick gå en bit i regnet dock, och störtade in på lekitionen precis lagom till att höra mitt namn ropas upp av den nya kursens lärare.
-Linnéa Lundgren?
-Ja, jag är här(suckar, äntligen)
-Var du sjuk igår, Linnéa?
-Ee, nej, det var jag inte.
(knäpptyst i hela rummet, alla kollade på mig, ska hon erkänna att hon skolkat??)
-Jag åkte tåg i går, för jag har varit i Jönköping och jag kunde inte komma hem i Söndags för då var alla tågen inställda eller fullbokade.
(IDIOTSTÄMPLAD AV SAMTLIGA I RUMMET)-Fast de vet ju inte att det var sant....
Skoldagen löpte endå på, jag kände mig argare för var timme som gick dock, meningslöst att måla kändes det som.
Hade matte på eftermiddagen, fyfan vad jag har lääängtat! (egentligen inte, men man måste intala sig det för annars skulle det gå åt helvete, rent ut sagt.)
Sen åkte jag och Emma ner till stan och jag gjorde min synundersökning för körkortstillståndet.
Riktigt roligt ;)
Sen skulle jag åka buss hem, och tog en så att jag skulle kunna åka stadsbussen upp till huset hemma i Härna också, men det var en olycka på vägen så jag kom fram försent. Självklart.
Just det, glömde berätta att jag fått en uppgift, som ska vara klar imorgon. En liten uppsats bara.
Fyfan vad arg jag blev, och jag frågade ut läraren(ingen nämnd) och denne blev lite paff och bad mig att iallafall försöka lämna in uppgiften tills imorgon. Jodå, jag ska försöka. Kanske, eller visst, lite iallafall...
Saknar Dan. Känns som om det var hundrasjutio år sedan jag träffade han sist, men sanningen är det att igår vaknade jag upp med hans varma kropp tätt intill mig.
Veckan som var kändes så overklig, men endå så fullt naturlig att det skulle kunna vara så jämt nästan, alltid.
Jag saknar Dan..... hoppas han saknar mig också, eller ska vi ge upp det här?
NU måste jag plugga.. tvingar mig själv. Fast det är kallt, så det blir nog en dusch först faktiskt. En VAAAARM :D
Saknar älsklings-Dan. Såå mycket!
EN ETT EN
En period av skolan har gått. Jag som skulle uppdatera regelbundet.... Hmm... jaja.
Jag trodde väll att jag skulle ha tid att sitta vid datorn - sm vanligt- men si det gick inte! Jag har haft så roligt, det vill jag lova.
Visserligen gick jag in med tanken att jag skulle göra det absolut bästa av situationen, men att det skulle gå så bra som det gjorde, det hade jag inte förväntat mig.
Massa underbara kompisar, tänker inte säga några namn. Men oj, hur har jag klarat livet utan dem sofar??
En del pluggande har det varit också, även om du tror att jag går en väldigt slapp linje...
Men det tycker jag är roligt =D
Ett lov har passerat nu, det första sedan Linnéa började på gymnasiet. Ujujuj..
Lovet började med en Week-end ute på Aspnäslägergård, för alla som vet vad det är.- Där var det Röda Tråden som gällde, en ledarskapsutbildning för scoutledare i KFUK-KFUMs scoutförbund.
10 deltagare var vi, och tre eller fyra ledare+ en "mattant" som lagade supergod mat till oss flera gånger per dag!
Sedan blev det en tågtur ner till stockholm, och en galen natt med anna, och sedan sprang vi till vår buss och åkte ner till SMÅLAND. Fast det är inte Småland, det är Västergötland. (?)) Har vi fått veta...) Aja, hajk, lan, mys och MASSSSSA filmer har det varit. Massa skojjsia personer och riktigt trevligt umgänge. Kul att träffa Martin å Jimmy igen, vi mindes en fin helg i Stockholm. Också kul att träffa scouter som Sandra, Bill, Oscar och David, som vi hajkade med.
Och så klart Dan. Tihi, MIN Dan. <3
Nu är det bara EN natt kvar på lovet, eller egentligen börjar skolan imorgon.. Men jag måste berätta något pinsamt...
Vi (Jag och Anna) lyckas nämligen alltid..
När vi först kom till Jönköping och Dan inte stod där för att hämta upp oss tog vi saken i egna händer och lyckades åka gratis med lokalbussen till Habo. Där möttes vi av en lugn (eller rättare sagt tom) "stad" bestående av ett torg och några stängda caféer.
Efter mycket omochmen ringde vi hjälten, Martin Damberg. Han och hans ybersnälla mamma kom för att hämta oss men vid det laget hade jag även fått tag på Dan och det visade sig att han om kära Kajsa var på väg nu. Ifrån Jönköping...
Jaja, det klöste sig tillslut,
Nu då, på väg hem, ville inte någon resefirma ge oss en plats så vi kunde int eåka idag, som planen var. Men men, imorgon bär det iallfall av hemmåt, 09.50 Ifrån Jönköping med superbussarna som kändes som USA-filmernas förstaklass på ett flygplan.
Joel vill ha datorn nu, och Anna och Martin kom precis "hem". Och jag ska gå och pussa lite på Dan. ÅÅÅÅÅÅÅåååååååååååååhh! Vad jag kommer sakna honom... livet är så hårt.
Kärlek är bra på nära håll, och kanske bättre långt ifrån?
Näh, what a häck, jag vill vara i Habo MEEEER!!
Men att missa en dag i skolan får la endå räcka.. Nu måste jag gå...
Tjohej, puss poå dej!
Jag trodde väll att jag skulle ha tid att sitta vid datorn - sm vanligt- men si det gick inte! Jag har haft så roligt, det vill jag lova.
Visserligen gick jag in med tanken att jag skulle göra det absolut bästa av situationen, men att det skulle gå så bra som det gjorde, det hade jag inte förväntat mig.
Massa underbara kompisar, tänker inte säga några namn. Men oj, hur har jag klarat livet utan dem sofar??
En del pluggande har det varit också, även om du tror att jag går en väldigt slapp linje...
Men det tycker jag är roligt =D
Ett lov har passerat nu, det första sedan Linnéa började på gymnasiet. Ujujuj..
Lovet började med en Week-end ute på Aspnäslägergård, för alla som vet vad det är.- Där var det Röda Tråden som gällde, en ledarskapsutbildning för scoutledare i KFUK-KFUMs scoutförbund.
10 deltagare var vi, och tre eller fyra ledare+ en "mattant" som lagade supergod mat till oss flera gånger per dag!
Sedan blev det en tågtur ner till stockholm, och en galen natt med anna, och sedan sprang vi till vår buss och åkte ner till SMÅLAND. Fast det är inte Småland, det är Västergötland. (?)) Har vi fått veta...) Aja, hajk, lan, mys och MASSSSSA filmer har det varit. Massa skojjsia personer och riktigt trevligt umgänge. Kul att träffa Martin å Jimmy igen, vi mindes en fin helg i Stockholm. Också kul att träffa scouter som Sandra, Bill, Oscar och David, som vi hajkade med.
Och så klart Dan. Tihi, MIN Dan. <3
Nu är det bara EN natt kvar på lovet, eller egentligen börjar skolan imorgon.. Men jag måste berätta något pinsamt...
Vi (Jag och Anna) lyckas nämligen alltid..
När vi först kom till Jönköping och Dan inte stod där för att hämta upp oss tog vi saken i egna händer och lyckades åka gratis med lokalbussen till Habo. Där möttes vi av en lugn (eller rättare sagt tom) "stad" bestående av ett torg och några stängda caféer.
Efter mycket omochmen ringde vi hjälten, Martin Damberg. Han och hans ybersnälla mamma kom för att hämta oss men vid det laget hade jag även fått tag på Dan och det visade sig att han om kära Kajsa var på väg nu. Ifrån Jönköping...
Jaja, det klöste sig tillslut,
Nu då, på väg hem, ville inte någon resefirma ge oss en plats så vi kunde int eåka idag, som planen var. Men men, imorgon bär det iallfall av hemmåt, 09.50 Ifrån Jönköping med superbussarna som kändes som USA-filmernas förstaklass på ett flygplan.
Joel vill ha datorn nu, och Anna och Martin kom precis "hem". Och jag ska gå och pussa lite på Dan. ÅÅÅÅÅÅÅåååååååååååååhh! Vad jag kommer sakna honom... livet är så hårt.
Kärlek är bra på nära håll, och kanske bättre långt ifrån?
Näh, what a häck, jag vill vara i Habo MEEEER!!
Men att missa en dag i skolan får la endå räcka.. Nu måste jag gå...
Tjohej, puss poå dej!