LallaNéa

Nu skiner solen sådär härligt igen, himlen är alldeles klarblå och trafikn ute på gatan tycks ha dratt igång. Jag ska å ut jag ska gå ut... med min två fyrbenta vänner som sällskap. Rundan jag gick igår tänkte vi ge oss på, fast baklänges. Det blir då 50%uppförsback och 50% platt istället för 50%platt och 50% nedförsbacke som igår. Undrar hur det kommer gå :P

.

Ska se om jag kan få igång runkeeper också, vore kul!

Ha en bra dag!

.

-LallaNéa-

.

Jag kan fortfarande höra den dova, mörka rösten. Rösten som precis har talat om för 14-åriga jag, vilket år och vilken dag jag kommer dö. Rösten som ekade genom den nersläkta aulan, fylld med åttor, som såg ytterligare en dokumentäriserad informations-video på SO-lektionerna.

Det hade blivit en vana att smussla med sig några ESS-godisar från koisken, ett äppl eller en coca-cola till SO-timmarna i aulan. Rulle på rulle visades, och andra världskriget, gamla kungar, solsystemet och urbefolkningar.

Just den här dagen, det kan ha varit i April, i alla fall på våren, var ingen speciell dag. Vi satt i aulan och Bengan klickade igång filmen, en i den oräkneiga mängden och vi satt där, lika sömnsugna och brökiga som vanligt.

.

Det handlade om Mayaindianerna. Deras otroliga samhälle. Deras vetenskap och deras teknologi. Och det som numera är kännt, deras förfallodagsprognos. Några gigantiska kugghjul med kryptiska symboler snurrade på den stora projektorbelysta väggen. Berättarrösten, den varma intressanta, förvandlades tilll en mörk, spöklig-hemsökt skrämmande, dömmande och definitiv.

"Ironiskt nog förutspådde mayafolket också vår världs undergång, flera tusen år efter deras egna existes upphört. Kugghjulen slutar att snurra, stannar, och vi slutar därmed existera. Den t.j.u.g.o..tredje.. december.........t.v.å....t.u.s.e.n........tolv." Mörka kyrkklockor klämtade dystert, och sedan är det svart i mitt minne.

.

.

---

Till en början försökte jag glömma. Försökte skita i det och lägga det åt sidan. Men med tiden kom det närmare och närmare. Jag konstaterade att min syster inte skulle få fylla 20 år, och att min andra syster inte skulle fyllt 12. Allt jag hade skulle gå förlorat, och vad kunde jag göra?

Det avr då tanken om att rädda världen kom upp. Jag insåg att jag skulle ha 2,5 år efter min student (som vid det laget låg dryga 4 år framåt i tiden) på mig, att rädda världen. Hur fan det skulle gå till, hade jag ingen aning om.

.

Gymnasietiden var min starkaste. Jag visste att jag skulle lyckas, för alla höll med mig och trodde, någonstans i ovisstheten, att just jag skulle lyckas.

.

Imorgon klämtar klockorna. För det sista årets första dag. Och vad fan har jag åstadkommit?! Vad fan har jag lyckats med? Här blir ingen värld räddad. Här kan ingen skillnad göras.

.

Och hur ska det gå för mina systrar? Hur ska det gå för lilla mig? Min tonår glömdes bort uti en rädsla..En rädsla jag inte kunde göra något åt.

.

Emellan åt har jag glömt ordentligt. Låtsats som om det inte rört mig alls. Jag har intalat mig att det kommer gå bra ändå, att ingen kan veta när allt kommer ta slut. Men vad gör jag för jorden och för alla våras liv? Vad har jag gjort för skillnad, uti ens någon annans liv?

.

Jag har hört en gång, att kugghjulen bara vänder. Att räkningen börjar om från noll. Det är det enda hopp jag lyckats skaffa mig, från snart 7 år av djup sorg. Den teorin säger att allt blir mörkare, och att många människor hoppar av. I ångest, hopplöshet och ånger, kommer många falla ner. Men sedan vänder hjulen, och hela alltet med det. Tiderna blir ljusare. Sorgen mindra igen. Människor blir starkare och jorden med dem. Så låt er hoppas, och finna tröst och mod. Men jag är så fasligt livrädd......att förlora vår jord.

.

Nu rinner tårarna och hjärtat värker.. jag orkar inte skriva mer.