You are the sunshine of my life
En underbar låt, från melodifestivalen 2003 (?). Blir lika glad varje gång jag hör den, fastän det var länge sedan jag hörde den sist. Så strålande, varmt och glatt :D
Vaknade kanske inte lika glad i morse, men tack vara några väldigt speciella vänner jag har lyser solen i mig iallafall. Tack DU <3 :)
Planen för dagen var att plugga och träna, och det är ju inte försent än, men... haha ska få ihop min lilla redovisning idag. Ska ju bara prata i 20-35 minuter, så det ska nog inte va så svårt. Ha!
"Allt jag önskar e att höra, hur du viskar i mitt öra" Åååh, melodifestivalen I like!
Lova mig att allting ordnar sig. :)
Om någon har "smålego-plattor" så hör av er snälla snälla!
-LallaNéa-
Vaknade kanske inte lika glad i morse, men tack vara några väldigt speciella vänner jag har lyser solen i mig iallafall. Tack DU <3 :)
Planen för dagen var att plugga och träna, och det är ju inte försent än, men... haha ska få ihop min lilla redovisning idag. Ska ju bara prata i 20-35 minuter, så det ska nog inte va så svårt. Ha!
"Allt jag önskar e att höra, hur du viskar i mitt öra" Åååh, melodifestivalen I like!
Lova mig att allting ordnar sig. :)
Om någon har "smålego-plattor" så hör av er snälla snälla!
-LallaNéa-
Vilket svek!
Svek.. Svika svek svikit
haha
Det känns som om jag har svikit hela världen. Eller nej, halva. Och den andra halvan kommer jag svika...................NU.
Uscha, känner mig som en dålig människa, less på att läsa att alla är less. Vill höra om allt bra, se allt bra veta att ALLA har det bra. På riktigt.
Önskar bara alla allt gott, kan jag inte ge alla det?
Vill så gärna hjälpa till och bygga upp allas liv, jag behöver inget själv om alla andra har allt. Men jo, jag måste få ett leende för att ha något att ge. Ska försöka hämta kraft. Någonstans ifrån.
En känsla av hopplöshet och onödighet inföll sig just .
-LallaNéa- fäller en tår för min kraftlöshet
haha
Det känns som om jag har svikit hela världen. Eller nej, halva. Och den andra halvan kommer jag svika...................NU.
Uscha, känner mig som en dålig människa, less på att läsa att alla är less. Vill höra om allt bra, se allt bra veta att ALLA har det bra. På riktigt.
Önskar bara alla allt gott, kan jag inte ge alla det?
Vill så gärna hjälpa till och bygga upp allas liv, jag behöver inget själv om alla andra har allt. Men jo, jag måste få ett leende för att ha något att ge. Ska försöka hämta kraft. Någonstans ifrån.
En känsla av hopplöshet och onödighet inföll sig just .
-LallaNéa- fäller en tår för min kraftlöshet
STARKT
Ett litet inlägg till dem som gör min värld så fantastisk. Alla de starka människorna som finns runt om kring mig.
De som är starka nu tack vare allt som hänt dem, och de som vågar berätta om sig själva för att (kanske, som jag ser det) kunna hjälpa andra.
Har just läst en väldigt stark text av en väldigt stark människa. Den rörde mig verkligen och jag förstor (igen) att jag inte har det värst, eller snarare, att jag inte har någonting att gnälla över.
Jag vill tacka alla er starka människor jag känner, ni gör verkligen livet värt att leva. Ni ger mig hopp, och ni alla intalar mig, utan att säga det själva, att ingenting är omöjligt.
Vi kan rädda världen.
Tänker på dig.
---------------------------------------------------
Lov, och saknar min Fanny, ville träffa henne så gärna, ledsen att det inte går :(
--------------------------------------------------
Och saknar min Emma, som jag inte träffat på FÖR länge :(
Och saknar Matilda, hoppas du har det bra älskling, ifall du skulle läsa detta
.............................................................................................................
Tack.
-LallaNéa-
De som är starka nu tack vare allt som hänt dem, och de som vågar berätta om sig själva för att (kanske, som jag ser det) kunna hjälpa andra.
Har just läst en väldigt stark text av en väldigt stark människa. Den rörde mig verkligen och jag förstor (igen) att jag inte har det värst, eller snarare, att jag inte har någonting att gnälla över.
Jag vill tacka alla er starka människor jag känner, ni gör verkligen livet värt att leva. Ni ger mig hopp, och ni alla intalar mig, utan att säga det själva, att ingenting är omöjligt.
Vi kan rädda världen.
Tänker på dig.
---------------------------------------------------
Lov, och saknar min Fanny, ville träffa henne så gärna, ledsen att det inte går :(
--------------------------------------------------
Och saknar min Emma, som jag inte träffat på FÖR länge :(
Och saknar Matilda, hoppas du har det bra älskling, ifall du skulle läsa detta
.............................................................................................................
Tack.
-LallaNéa-
Thank you for the music -the songs I'm singing.
Skriva apu-rapport... Gick ju.. inte alls idag. Haha, jag å Lenne satt och tittade på våra skärmar en lång stund (men för kort stund ;P )
Sen gav vi upp och gick på utställningar på Kulturmagasinet istället med klassen.
Jag har nog aldrig kännt mig så utittad som när jag och Lenne gick in på torget där resten av våran klass satt och väntade. Jag var nämligen helt klädd i svart, förutom: Min tjocka vita halsduk, rosa bandet-bandet på jackan och titta nu: MINA VITA GYMNASTIKSKOR. (+ blåprickiga strumpor..)
Det kändes som om alla synade mig uppifrån och ner, flera gånger om, och som om allas blickaar stannade vid mina fötter. Uscha, jag må säga, att det var hemskt.
Ungefär som igår.. Klassen vet redan vad jag pratar om och därför kan jag sprida det till resten av mina bloggläsare också.
Vi skulle ha "klassråd" eller ja, vad det nu kallas när jag ställer mig upp och pratar typ. Grejjen är att det vi pratar om är hur vi ska tjäna pengar till våran förhoppningsvis kommande klassresa. Men när klassen får veta att vi ska göra detta, suckar de allra flesta, några klagar högt. Och framförallt, så säger ingen ifrån. Helt plötsligt är klassen rörande eniga, "Tycker inte om klassråd." "Blir bara bråk." "Behöver lärare. Annars går det inte." suck suck SUCK
I vanliga fall (mm, det var inte första gången) brukar jag bara svälja det där tramset, köra mitt rejs och sen gå därifrån. Känna att jag äger scenen i några minuter och sedan känna att jag är golvet alla stampar på i några veckor, innan jag tar kraften till mig att inta scenen igen. Jag har alltid tyckt att det varit roligt att stå på scen, måste tilläggas, men jag vet vad scenskräck är och jag lovar dig att jag har grämt mig många gånger för att redovisa muntligt och liknande.
Men igår, tog jag modet till mig, och då menar jag verkligen modet. Jag skakade i hela kroppen, så som jag gjorde för drygt ett år sedan, när vi skulle prata inför klassen för första gången.. men jag döljde det väl. Jag tror inte att någon såg det. Och sedan började jag. Försökte hålla ett normalt och proffsigt tonfall, försökte låta objektiv och bara säga, that hurts. Men det gick inte riktigt.
Eftersom jag halvvägs bröt ihop vill jag förklara till mina klasskamrater lite närmare hur det kändes. Det kommer nedan.
men till er andra, jag sa alltså nått i stil med "Jag tycker det är jättejobbigt att stå här och prata inför er när ni gör sådär" sedan "men nu kommer jag börja gråta.." vände mig mot väggen och fortsatte, "det här är verkligen jättejobbigt...."
Jag kommer inte orka kämpa för er, om inte ni stöttar mig. Och vi är fem stycken i våran grupp, vi försöker stötta varandra, men 5 röster väger inte så mycket jämtemot 32 (eller hur många vi nu är:P)
Så, nu har jag gjort min röst hörd, igen. Hoppas ni tar åt er, tänker er för och försöker vara mer positiva. Om inte kan vi ju lägga ner allt allihop. Vilket jag inte vill. Men ta åt er snälla, för författaren gråter.
-LallaNéa-
Sen gav vi upp och gick på utställningar på Kulturmagasinet istället med klassen.
Jag har nog aldrig kännt mig så utittad som när jag och Lenne gick in på torget där resten av våran klass satt och väntade. Jag var nämligen helt klädd i svart, förutom: Min tjocka vita halsduk, rosa bandet-bandet på jackan och titta nu: MINA VITA GYMNASTIKSKOR. (+ blåprickiga strumpor..)
Det kändes som om alla synade mig uppifrån och ner, flera gånger om, och som om allas blickaar stannade vid mina fötter. Uscha, jag må säga, att det var hemskt.
Ungefär som igår.. Klassen vet redan vad jag pratar om och därför kan jag sprida det till resten av mina bloggläsare också.
Vi skulle ha "klassråd" eller ja, vad det nu kallas när jag ställer mig upp och pratar typ. Grejjen är att det vi pratar om är hur vi ska tjäna pengar till våran förhoppningsvis kommande klassresa. Men när klassen får veta att vi ska göra detta, suckar de allra flesta, några klagar högt. Och framförallt, så säger ingen ifrån. Helt plötsligt är klassen rörande eniga, "Tycker inte om klassråd." "Blir bara bråk." "Behöver lärare. Annars går det inte." suck suck SUCK
I vanliga fall (mm, det var inte första gången) brukar jag bara svälja det där tramset, köra mitt rejs och sen gå därifrån. Känna att jag äger scenen i några minuter och sedan känna att jag är golvet alla stampar på i några veckor, innan jag tar kraften till mig att inta scenen igen. Jag har alltid tyckt att det varit roligt att stå på scen, måste tilläggas, men jag vet vad scenskräck är och jag lovar dig att jag har grämt mig många gånger för att redovisa muntligt och liknande.
Eftersom jag halvvägs bröt ihop vill jag förklara till mina klasskamrater lite närmare hur det kändes. Det kommer nedan.
men till er andra, jag sa alltså nått i stil med "Jag tycker det är jättejobbigt att stå här och prata inför er när ni gör sådär" sedan "men nu kommer jag börja gråta.." vände mig mot väggen och fortsatte, "det här är verkligen jättejobbigt...."
KLASS:
Jag (och L+C+E+P) lägger ner av våran fritid för att få grupp blå att fungera. Vi träffar föräldrar på kvällstid, vi arrangerade föräldramöte, vi går upp tidigt på torsdagsmornarna och vi har alltid en sak till ang skolan, utöver skolarbetet, än vad resterande klass har (för att dra alla över en kant) att gå omkring och tänka på.
- Jag tycker inte heller om den otrevliga stämningen som offtast uppkommer efter våra klassråd.
- Jag tycker personligen att vissa tar över disskusionerna och lämnar många elever i klassen utan talan.
- Jag tycker det är fruktansvärt jobbigt att prata inför en publik som rent ut sagt till mig att de inte vill att jag ska prata.
- Dessutom tycker jag att det är jävligt konstigt att ALLA vi (Linda, Cillen, Emma N, Patrik & jag) frågade innan APUn sa att ni ville ha kvar grupp blå. att vi gjorde ett bra jobb och att vi var duktiga.
Jag (och L+C+E+P) lägger ner av våran fritid för att få grupp blå att fungera. Vi träffar föräldrar på kvällstid, vi arrangerade föräldramöte, vi går upp tidigt på torsdagsmornarna och vi har alltid en sak till ang skolan, utöver skolarbetet, än vad resterande klass har (för att dra alla över en kant) att gå omkring och tänka på.
Jag kommer inte orka kämpa för er, om inte ni stöttar mig. Och vi är fem stycken i våran grupp, vi försöker stötta varandra, men 5 röster väger inte så mycket jämtemot 32 (eller hur många vi nu är:P)
Så, nu har jag gjort min röst hörd, igen. Hoppas ni tar åt er, tänker er för och försöker vara mer positiva. Om inte kan vi ju lägga ner allt allihop. Vilket jag inte vill. Men ta åt er snälla, för författaren gråter.
-LallaNéa-
JULIA & SABINA
Idag gick jag en sväng på stan med två av mina kära klasskamrater. Och de var snälla nog att ge mig massa kritik ang mitt bloggande.
Först blev jag lite orolig, men sedan förstod jag att de bara upplyste mig om sådant som jag antagligen glömt bort, och blivit för hemmablind för.
Så först vill jag börja med att skriva: ATT DETTA KOMMER BLI ETT SUPERINTRESSANT INLÄGG, som du verkligen inte vill missa :) Så spärra upp ögonen, ta in min text med alla dina sinnen, och lyssna på det jag skriver. Imorgon, är det torsdag.
"Att prata såhär, bara stå här och prata, framför en klass eller en grupp som man knappast känner, det kanske inte är så lätt." Den tanken for igenom mitt huvud igår när jag för första gången medverkade vid ett föräldra möte, på annat vis än som barn/förälder (jag har aldrig varit föräldrer, men jag har gått på föräldramöten tillsammans med mina föräldrar för att jag var intresserad).
Det lilla jag behövde göra var inte mer än att berätta lite om mig själv, och det jag sa var väl inte mer än att jag varit scout hela mitt liv och att jag var 17 år. Och mitt namn såklart.
Men ändå stod liksom luften, tiden och rummet stilla. Sekunden innan jag började prata spred sig en panikartad känsla i mig, jag fick svårt att andas ett andetag, men sedan öppnade jag munnen, och det kändes verkligen som om scenen var min, jag var skapt för att stå på den scenen och altt klaffade. Hur det nu kan bli så, när allt man gör är att säga vad man heter.. MEN jag tycker iallafall att det var något otroligt för mig, och jag vill skänka en varm tanke till min klass och lärare å resten på Skvadern, för jag kan inte tänka mig att det är något annat som gjort mig så modig än detta år på Skvadern.
Att vara kär, är oftast ingen lek. Inte för mig ialalfall. Visst pirrar det i kroppen och visst kan det vara roligt och allt sånt. Men för mig är kärleken ett stort mysterium. En obesvarad fråga som alltid saknar svar.
Varför?
Ska iväg på Öppethus för tandläkare i stan, ska få tandsmycke (hoppas jag) och vinna mobiler och grejjs ;) Hoppas på kul, ha det bra du också!
Och förresten, idag har jag massa tid över, visst är det härligt? ;)
-LallaNéa-
Först blev jag lite orolig, men sedan förstod jag att de bara upplyste mig om sådant som jag antagligen glömt bort, och blivit för hemmablind för.
Så först vill jag börja med att skriva: ATT DETTA KOMMER BLI ETT SUPERINTRESSANT INLÄGG, som du verkligen inte vill missa :) Så spärra upp ögonen, ta in min text med alla dina sinnen, och lyssna på det jag skriver. Imorgon, är det torsdag.
"Att prata såhär, bara stå här och prata, framför en klass eller en grupp som man knappast känner, det kanske inte är så lätt." Den tanken for igenom mitt huvud igår när jag för första gången medverkade vid ett föräldra möte, på annat vis än som barn/förälder (jag har aldrig varit föräldrer, men jag har gått på föräldramöten tillsammans med mina föräldrar för att jag var intresserad).
Det lilla jag behövde göra var inte mer än att berätta lite om mig själv, och det jag sa var väl inte mer än att jag varit scout hela mitt liv och att jag var 17 år. Och mitt namn såklart.
Men ändå stod liksom luften, tiden och rummet stilla. Sekunden innan jag började prata spred sig en panikartad känsla i mig, jag fick svårt att andas ett andetag, men sedan öppnade jag munnen, och det kändes verkligen som om scenen var min, jag var skapt för att stå på den scenen och altt klaffade. Hur det nu kan bli så, när allt man gör är att säga vad man heter.. MEN jag tycker iallafall att det var något otroligt för mig, och jag vill skänka en varm tanke till min klass och lärare å resten på Skvadern, för jag kan inte tänka mig att det är något annat som gjort mig så modig än detta år på Skvadern.
Att vara kär, är oftast ingen lek. Inte för mig ialalfall. Visst pirrar det i kroppen och visst kan det vara roligt och allt sånt. Men för mig är kärleken ett stort mysterium. En obesvarad fråga som alltid saknar svar.
Varför?
Ska iväg på Öppethus för tandläkare i stan, ska få tandsmycke (hoppas jag) och vinna mobiler och grejjs ;) Hoppas på kul, ha det bra du också!
Och förresten, idag har jag massa tid över, visst är det härligt? ;)
-LallaNéa-
Back in buissnes
jahaa.. skolan känns bara... blää
Ärligt talat har jag ingen riktig lust att jobba och till råga på det går det riktigt dåligt när jag försöker. ag ska försöka redovisa mina fem veckors apu, men detgår bara inte.. jag har idéer, men jag får inte ner idéerna på papper, och ännu mindre kan jag förklara idéerna för någon levade varelse. ska kanske ta tillfället i akt nu, nu då jag blev ensam kvar på rummet, för att alla andra ska jobba och har återsamling å sånt, nu kanske jag ska berättaa för mig själv vad jag vill+...
aja, ska försöka.
-lallanea- caps funkar inte :(
Ärligt talat har jag ingen riktig lust att jobba och till råga på det går det riktigt dåligt när jag försöker. ag ska försöka redovisa mina fem veckors apu, men detgår bara inte.. jag har idéer, men jag får inte ner idéerna på papper, och ännu mindre kan jag förklara idéerna för någon levade varelse. ska kanske ta tillfället i akt nu, nu då jag blev ensam kvar på rummet, för att alla andra ska jobba och har återsamling å sånt, nu kanske jag ska berättaa för mig själv vad jag vill+...
aja, ska försöka.
-lallanea- caps funkar inte :(
Värdelöst
Jaha, det här var ju värdelöst. Sitter och känner mig så stressad att jag inte orkar bry mig.
Ska iväg till Anna ikväll, har sett fram emot det hela veckan. Men nu har jag mest ångest, för att jag måste packa till imorgon (hemfärd till Härnta pärnta) och för att jag måste fixa mig, borde nog duscha också, men fan vet om jag orkar. Och mitt smink ligger såklart i ANders bil, så jävla smart är jag förstår du. Jajjemen.
Imorgon skulle jag träffa Ida, det har varit bestämt sedan länge. Men nu har även Emilia tillkommit till morgondagens planering, och fan vet om jag kommer hinna med allt. Jaja, ska väl kolla om jag hittar nån rutten gammal mascara så jag kan fixa mig, annars får jag väkl byta om och le vacker bara, haha, som om det skulle gå?
Saknar Sundsvall, sissers, Och EMMA, varför? :P
-LallaNéa-
Ska iväg till Anna ikväll, har sett fram emot det hela veckan. Men nu har jag mest ångest, för att jag måste packa till imorgon (hemfärd till Härnta pärnta) och för att jag måste fixa mig, borde nog duscha också, men fan vet om jag orkar. Och mitt smink ligger såklart i ANders bil, så jävla smart är jag förstår du. Jajjemen.
Imorgon skulle jag träffa Ida, det har varit bestämt sedan länge. Men nu har även Emilia tillkommit till morgondagens planering, och fan vet om jag kommer hinna med allt. Jaja, ska väl kolla om jag hittar nån rutten gammal mascara så jag kan fixa mig, annars får jag väkl byta om och le vacker bara, haha, som om det skulle gå?
Saknar Sundsvall, sissers, Och EMMA, varför? :P
-LallaNéa-
Har försökt
har försökt läsa ikapp bloggarna era nu, gjort ett tapparet försök iallafall. Men eftersom alla tycker lika mycket om att blogga som jag äre lite svårt, haha :P
Just nu har jag en ångest innuti mig. Det biter och river och det kliar i näsan. Eller inte kliar i näsan men resten är rätt. Jag är trött så trött så olagligt trött.
Och jag saknar en människa, som gör livet ljust och ger mig skydd i alla stormar. Men jag vet att jag får träffa denna underbara skapelse igen, snart, så jag borde inte klaga. Men det känns lite tomt att sitta här utan den människa som drivit in mig i stormen och tagit mig ut därifrån helskinnad, varje gång. Jag älskar dig.
Sedan saknar jag också Matilda, som det avr evigheter sedan jag träffade sist. Åååhh, mitt hjärta min pärla och min skatt. <33
I övrigt är jag förbannat trött, är hemma i Härnta nu och firar mammas födelsedag. Spännande :P Ska iallafall försöka sova en kvarre nu, så jag orkar med kvällen. Mina kusiner kommer också i kväll, men det vet inte mamma om. Och det är inte heller det enda hon inte vet om sin födelsedagshelg i år! Hahahaaaa
-LallaNéa-
Just nu har jag en ångest innuti mig. Det biter och river och det kliar i näsan. Eller inte kliar i näsan men resten är rätt. Jag är trött så trött så olagligt trött.
Och jag saknar en människa, som gör livet ljust och ger mig skydd i alla stormar. Men jag vet att jag får träffa denna underbara skapelse igen, snart, så jag borde inte klaga. Men det känns lite tomt att sitta här utan den människa som drivit in mig i stormen och tagit mig ut därifrån helskinnad, varje gång. Jag älskar dig.
Sedan saknar jag också Matilda, som det avr evigheter sedan jag träffade sist. Åååhh, mitt hjärta min pärla och min skatt. <33
I övrigt är jag förbannat trött, är hemma i Härnta nu och firar mammas födelsedag. Spännande :P Ska iallafall försöka sova en kvarre nu, så jag orkar med kvällen. Mina kusiner kommer också i kväll, men det vet inte mamma om. Och det är inte heller det enda hon inte vet om sin födelsedagshelg i år! Hahahaaaa
-LallaNéa-
Rubrik:
När jag för en gångs skull hittar någon, som jag trivs med, och som jag verklgen tycker om, så sjabblar jag till det. Det är inget okänt fenomen, Anna Lindbäck, är nog en av dem som vet allra mest om mina misslyckanden och framgångar när det gäller såna där människor, som jag bara vill vara med.
Men nu är jag väl där igen, och aldrig förut har det gjort så ont i mig att inse, att det faktiskt är jag bara jag som förstör allt vi har.
Det jag är allra mest rädd för, är att vara utan dig. Det absolut enda (ända?) jag vill (förutom att alla mina nära och kära mår bra) är att vara med dig. Jag vill somna brevid dig varje kväll och vakna brevid dig varje morgon.
Men jag förstår om du lämnar mig nu, så som jag är. Jag förtjänar inte dig, du är som stjärnorna och det jag förtjänar ligger knappast bortom trädtopparna. Du fantastiske vän, som betyder för mig så mycket.
Din vänskap är det enda jag vill ha, men kanske är det det jag aldrig kommer förtjäna.
När jag tänker på dig blir jag lycklig, men det skär i mitt hjärta nu, då jag har vetskapen om att efter du läst detta kanske inte vill se mig igen.
Det gör så ont i mig att veta, att jag inte riktigt försökt tillräckligt.
En trött, och rädd
-LallaNéa-
Men nu är jag väl där igen, och aldrig förut har det gjort så ont i mig att inse, att det faktiskt är jag bara jag som förstör allt vi har.
Det jag är allra mest rädd för, är att vara utan dig. Det absolut enda (ända?) jag vill (förutom att alla mina nära och kära mår bra) är att vara med dig. Jag vill somna brevid dig varje kväll och vakna brevid dig varje morgon.
Men jag förstår om du lämnar mig nu, så som jag är. Jag förtjänar inte dig, du är som stjärnorna och det jag förtjänar ligger knappast bortom trädtopparna. Du fantastiske vän, som betyder för mig så mycket.
Din vänskap är det enda jag vill ha, men kanske är det det jag aldrig kommer förtjäna.
När jag tänker på dig blir jag lycklig, men det skär i mitt hjärta nu, då jag har vetskapen om att efter du läst detta kanske inte vill se mig igen.
Det gör så ont i mig att veta, att jag inte riktigt försökt tillräckligt.
En trött, och rädd
-LallaNéa-
MAMMA MIA!
Bio med farmor, popcorn. God middag. Urtrött. Sovit ca 6 h per natt..... Så freeaky trött.
SKulle vilja se vad alla andra gör med sina liv, men från den här sega datorn kan man inte få veta mycket alls om andra, knappt kan jag berätta om mig själv. Dock gnyr en liten hund på nedervåningen, han hör väl att jag är vaken här uppe skulle jag tro ;)
Vad gäller filmen är jag faktiskt lite besviken, överreklamerad är nog rätt ordet. Fast det var en bra film, men det som jag kallar för lyckliga slut var int emed.. fast jo, på ett sätt.. men.. eh. se den själv helt enkelt.
Det är många saker som flyger runt i mitt huvud men en tanke återkommer till mig mest hela tiden. Du, jag och du mot världen du vet, jag vill ha dig hos mig. Jag vill vara hos dig. Nu, och för alltid. Vi motvärlden.
Nä, nu MÅSTE jag sova...... skriva loggbok, JAG DÖR! Det är sämst, går åt helvete och.. eh, hade gått åt helvete, om jag hade gjort det!! haha alla ser up till mig va? :) Life is nice.
-LallaNéa-
SKulle vilja se vad alla andra gör med sina liv, men från den här sega datorn kan man inte få veta mycket alls om andra, knappt kan jag berätta om mig själv. Dock gnyr en liten hund på nedervåningen, han hör väl att jag är vaken här uppe skulle jag tro ;)
Vad gäller filmen är jag faktiskt lite besviken, överreklamerad är nog rätt ordet. Fast det var en bra film, men det som jag kallar för lyckliga slut var int emed.. fast jo, på ett sätt.. men.. eh. se den själv helt enkelt.
Det är många saker som flyger runt i mitt huvud men en tanke återkommer till mig mest hela tiden. Du, jag och du mot världen du vet, jag vill ha dig hos mig. Jag vill vara hos dig. Nu, och för alltid. Vi motvärlden.
Nä, nu MÅSTE jag sova...... skriva loggbok, JAG DÖR! Det är sämst, går åt helvete och.. eh, hade gått åt helvete, om jag hade gjort det!! haha alla ser up till mig va? :) Life is nice.
-LallaNéa-