LallaNéa

Åhjo, visst gör det ont i mig, det gör det visstdet.
Men när jag insåg det, skrattade jag mest för mig själv. Jag skrattade åt mig själv. Åt min återkommliga naivitet, "hej jag litar på alla-linnea".
Jag skrattade faktiskt, log brett,drog ihop ögonen och pressade ut luften i en ryckig takt genom munnen. Åhhh.. Jag skulle vilja skriva en bok, och en gång i tiden, så hade jag nog faktiskt kunnat göra det. Men det går inte nu. För ni bluffade mig.

Okej jag inser att du inte förstår så mycket alls, men jag kan inte säga för mycket heller.... Nu tar vi det från början igen. . . .

Jag är bluffad. Och det är nog du också. Återigen trodde jag alltför mycket på den goda viljan, på allt kommer blir bra. Och återigen faller jag tillbaka, och inser, att det var bara en bluff.
Fast jag tvivlar, vi var så eniga. Detta var inte på låtsas. Jag förstår nog ingenting. Jag vet inte ens vad jag ska skriva.
Jag är bara så fruktansvärt ledsen. För jag är rädd. Faaaan, men jag måste!    AJM, vetni, vi blir LAJM haha vackert va? JAG VET INTE.

Men jag känner mig krossad.

Det känns som om du ställde dig på min rygg, och som om du står kvar där än, och HOPPAR. Bara för att du tycker det är roligt. Du tycker att jag är den enda du kan lita på, och jag bär dig med hela min kropp, eftersom du står på min rygg har jag inte mycket till var, right?
Du ger mig aldrig någonting tillbaka, inte som jag kan uppfatta iallafall, eller jo visst, man ska aldrig säga aldrig, men, sällan.
Du står på min rygg, du hoppar på den. Alltför ofta säger du åt mig att jag går för sakta. Jag vet att du skäms över mig. Ibland rätar du på dig och låtsas vara stolt över att jag bär dig, men oftast försöker du skymma undan mig, hålla mig gömd. Du får mig att känna mig värdelös. Du smutskastar mig och ger mig blickar. Alla klagar på mina blickar men alla har då inte sett dina. Och dina ord har inte alla hört. Alltförmånga har allt för vita skor, för blåa jeans och för fixat hår.
Jag tror egentligen inte att du menar illa. Jag tror att du tycker om mig. Jag tror att du är glad att jag finns, att jag kan bära dig.
När ingen annan finns för dig så kan jag bära dig. När andra finns är jag bara skräp. Då kan jag gå å dö för din del.
Men du säger att du vill hjälpa mig. Du säger att du vill vara den vän för mig som jag tydligen är för dig. Du måste nog förstå, att jag gör ingenting. Jag står bara där. Jag låter dig hoppa på min rygg. För förut var det en trygghet för mig. Jag visste, att så länge du var på min rygg kunde ingen skada mig. Bara du och dina förbannade ord kunde göra mig illa, ingen annan, och det var den största tryggheten jag hade.
Nu är det annorlunda. Jag har mig själv nu. Jag behöver inte bli söndertrampad av din hårda klackar längre. Jag behöver inte dig. Men jag kan inte vara utan dig.
Jag tycker om dig, men hur jag än gör, så känner jag mig oviktig brevid dig. Det känns som om du tittar på mig, och på utsidan av dina ögon speglas en glittrig fågel. Där innuti är allting svart, och det som ser ut att vara en vänlig blick är innuti det starkaste beviset för hat. Du vill nog inte att jag ska bära dig. Du vill nog klara dig själv. Du skulle säkert vara en mycket lyckligare människa om du inte var tvungen att bli buren av mig.
Åh vad jag önskar att du läste min blogg. Jag vet att du inte gör det. Inte så vitt jag vet iallafall.


Järngänget, (eller vad i helvete ni nu vill kalla "oss") min trygghet, min lycka. Vad kommer hända?
Tusen mil ifrån varan, fyra hjärtan som bands tätt-tätt intill. Jag skakar i hela kroppen. Rädslan för att mista er. Rädslan för att allt ska vara förstört nu. Rädslan är stark. Rädslan för att ingenting var på riktigt. Rädslan för att det trots allt bara var en patetisk fas.

Jag fryser.                             Jag skakar.                                     Jag gråter.
 Jag har bett om att få alla onda andar som någonsin varit hos någon av de jag älskar, jag har bett dem att komma till mig och göra mina älskade vänner fria. Tänk om det är de som är på väg.
Jag ryser.
Men jag har ingens knä att krypa upp i nu, jag har ingens famn att värma mig i. Jag är ensam här. Det jag kan få är några glåpord från dig som (inte bokstavligt talat) sitter på min rygg, eller ett helt vanligt samtal med någon frivillig på kommunikationstjänsten  Msn.
Mina fingrar är torra som fnöske. Ytterligare en sak dupåryggen klagar på. Alltid, jämt. Fast du vet inte om det. Du bara gör det. Men .. jag tycker om dig. <3

Anna Jimmy Martin, varför är ni så fruktansvärt långt bort just nu?!
Jag skulle behöva lägga mig på er tre i soffan och gråta. Jag skulle behöva hålla era händer och höra era röster. Jag skulle behöva er här, i mitt rum, helt fysiskt-just nu.
Men jag vågar inte ens ringa er. Ni har ju era liv, där låångt låångt borta. Jag vill inte störa er, ni som faktiskt gör något av era lördagkvällar i slutet på loven...Jag vill inte störa er. Men jag skulle så väl behöva er.