Det bränns, och det brändes.
Jag kom att tänka på det när jag och mamma glodde på finalen av let's dance. Hur åtråligt tråkigt det var. Hur åbåta meningslöst det kändes, de dansade runt där, så lyckliga, så vältränade och så .... så .......... så dansande.
Och här låg jag, på något som skulle föreställa en soffa, och där låg jag. Blek, tovigt hår, tjock, så livlös, meningslös, ordlös.
Och jag kom då att tänka på, hur fejk allt känns. På let's dance; hur fejkade deras leenden kan vara, hur de tränat och tränat för att dansa, för att bli något de inte är. Och så tänkte jag på mig själv, för det är väl där alla tankar börjar, hur jag försöker och försöker min inte kommer någon stans.
NEEEEEEEJ, det där skulle jag inte skriva.. jag stryker över det! :D SEDAN ;)
Men det jag egentligen kom att tänka på var hur långt bort alla jävla saker ska vara. Let's Dance golvet, och de fina klänningarna. Visst, de fejkade leendena, men somliga leenden är även där äkta. Men för mig är det långt bort. Lång långt bort att stå där i någon vacker designad klänning som visar hela magen, hela den lagom solbrända, slanka, smala magen. DET är långt bort. Att kunna dansa eller nej, att överhuvudtaget kunna röra sig bland folk utan att behöva bekymra mig över det där mellanpartiet som dallrar så otrevligt när jag går. . Hur långt bort är lyckan?!
Ja, den förkroppsligade lyckan, eller tryggheten och glädjen, Stjärngänget, järngänget, vattengänget eller haha, mina vänner kort å gott. De är låååångt borta.
Lååångt borta.
Och det sved till att tänka på, och det svider fortfarande. Vetskapen att: om jag bara haft er hos mig om jag bara varit med er hade nog tillochmed Let's Dance varit roligt. Givande. Och minnesvärt. Men grattis TINA, jag tycker att du dansar bra :)
Varför måste hela mitt liv vara på distans?! Mina vänner, min kärlek, jag går i skolan på distans!!!(nästan)
Varför..? Är det bara så att jag valt allt själv, eller är det ett straff från någon högre makt? Vad har jag då gjort för fel?
Eller är det bara så, att det är på avstånd allt blir som bäst? Då man verkligen kan sakna, och därför också verkligen njuta då det verkligen är?
Jag vet inte, vet du? Och jag borde lära mig skriva kortare bloggar.
Jag älskar er, hur långt bort ni än är, är ni fortfarande i mitt hjärta.
-LallaNéa-
Och här låg jag, på något som skulle föreställa en soffa, och där låg jag. Blek, tovigt hår, tjock, så livlös, meningslös, ordlös.
Och jag kom då att tänka på, hur fejk allt känns. På let's dance; hur fejkade deras leenden kan vara, hur de tränat och tränat för att dansa, för att bli något de inte är. Och så tänkte jag på mig själv, för det är väl där alla tankar börjar, hur jag försöker och försöker min inte kommer någon stans.
NEEEEEEEJ, det där skulle jag inte skriva.. jag stryker över det! :D SEDAN ;)
Men det jag egentligen kom att tänka på var hur långt bort alla jävla saker ska vara. Let's Dance golvet, och de fina klänningarna. Visst, de fejkade leendena, men somliga leenden är även där äkta. Men för mig är det långt bort. Lång långt bort att stå där i någon vacker designad klänning som visar hela magen, hela den lagom solbrända, slanka, smala magen. DET är långt bort. Att kunna dansa eller nej, att överhuvudtaget kunna röra sig bland folk utan att behöva bekymra mig över det där mellanpartiet som dallrar så otrevligt när jag går. . Hur långt bort är lyckan?!
Ja, den förkroppsligade lyckan, eller tryggheten och glädjen, Stjärngänget, järngänget, vattengänget eller haha, mina vänner kort å gott. De är låååångt borta.
Lååångt borta.
Och det sved till att tänka på, och det svider fortfarande. Vetskapen att: om jag bara haft er hos mig om jag bara varit med er hade nog tillochmed Let's Dance varit roligt. Givande. Och minnesvärt. Men grattis TINA, jag tycker att du dansar bra :)
Varför måste hela mitt liv vara på distans?! Mina vänner, min kärlek, jag går i skolan på distans!!!(nästan)
Varför..? Är det bara så att jag valt allt själv, eller är det ett straff från någon högre makt? Vad har jag då gjort för fel?
Eller är det bara så, att det är på avstånd allt blir som bäst? Då man verkligen kan sakna, och därför också verkligen njuta då det verkligen är?
Jag vet inte, vet du? Och jag borde lära mig skriva kortare bloggar.
Jag älskar er, hur långt bort ni än är, är ni fortfarande i mitt hjärta.
-LallaNéa-
Kommentarer
Anna säger:
mm... gud, jag slogs av en sak nyss....
jag har typ verkligen knappt träffat några av mina vänner på fritiden denna vår, utom möjligen dem från skolan.
Men alla dem där jag älskade, levde av för några år sedan... Som jag träffade verkligen 24/7...
Det senaste året har allt blivit på avstånd....?
Kärlek, dem verkliga vännerna, lyckan (som alltid tycks vara långt bort), skratten.... att inte höra "söt" i varje mening VARJE DAG.... Att inte säga "söt" i varje mening... allt är ett år långt bort. vill backa bakåt lite.
Martin säger:
Livets dans går på båd ros och törne, för de är båda del av samma ting, livets rosenbuske.
Lev väl!
/Martin
Trackback