Självplågeri?
Att se bilden är som att sätta en spik i foten. Att läsa de där bokstäverna i följd, det där namnet, är som att hugga rätt i magen.
Endå klickar jag vidare, kollar ännu fler bilder - spikar i fötterna, händerna, armarna.... Söker något gemensamt. Söker något som bara vi-två har. Hittar inte. Det kanske inte ens finns? Den tanken är som ett hugg i ryggen.
Och så dyker du upp igen. Från ingenstans tittar dina ovetande ögon på mig och du ler som Mona-Lisa själv.
Dina ögon glittrar, fast jag vet, oh jag vet, vad som finns bakom dom. Fast jag vet ju inte?
Du ser rakt egenom mig. Genom dataskärmar, internet, milslånga avstånd - ser du rakt egenom mig. Misslyckad. Aldrig så bra som du. Aldrig så välförtjänt som du.
Jag hatar dig.
Jag hatar att inte kunna släppa dig. Släppa tanken på dig. Jag längtar efter dig och undrar hur du har det. Om du vill träffa mig snart? Om vi kommer få roligt tillsammans i framtiden.
Fast jag vet ingenting. Jag känner bara din bild. Och det gör så ont i mig, att ens titta på den.
-LallaNéa-
Mycket i livet har ordnat sig, men inte allt.
Kommentarer
Trackback