39
19:39 stod klockan på när jag drog upp dragkedjan, öppnade dörren och satte språng ut mot promenaden samtidigt.
Gå skulle jag, bara gå. Jag upptäckte rätt snabbt att det var enormt skönt att gå så fort att jag inte riktigt hängde med mig själv, andetagen hopade sig i bröstet men jag vägrade springa trots att det nästan hade känts lättare än att gå. POWERWALK, nä jag vet inte, så srukturerat var det inte. . .
En kvart skulle jag gå, innan jag tillät mig själv att vända. För då skulle jag i alla fall vara ute i 20 minuter och det måste ju vara ABSOLUT minsta tillåtna, om man nu ska ut kan man väl gå ut ordentligt..?
Efter de längsta 9 minuterna i mitt liv, hade jag gått så långt att jag undrade om jag skulle behöva gå hem till furusjö innan klockan tickat femton minuter, och jag fortsatte min vandring genom att hoppa över staketet vid en parkering och fundera på åt vilket håll jag skulle gå- samtidigt som benen bar iväg mig.
TOLV.
20:12 sade klockan på mobilen i samma stund som jag stängde dörren bakom mig och tog ett djupt andetag i den varma innomhusluften.
33 minuter, i väldigt rask takt. Tillochmed min promenadkomis Helene skulle nog bli imonerad av mitt tempo, och det vill inte säga lite.
Men jag sprang inte, en av mina enorma vinterkängor var ständigt i marken och det står jag för.
Inte vet väl jag hur långt man hinner med den farten på den tiden, men en 2-3 kilometer borde jag nog ha erövrat i alla fall...
DRICKA skrek min kropp och ett glas vatten hällde jag upp till mig utan att tänka på josen, läsken och saften som skrek på mig från kylskåpet. På bänken låg en bit rulltårta och mös, och jag var "Såhääääääär näraaaaa!!" att norpa en bit. Men i sista sekund såg jag frukfatet som för en gångskull var fyllt till brädden av härligt mogna frukter. En madarin. Och sen till bloggen. FYFAN vad bra jag är!
-LallaNéa-
Gå skulle jag, bara gå. Jag upptäckte rätt snabbt att det var enormt skönt att gå så fort att jag inte riktigt hängde med mig själv, andetagen hopade sig i bröstet men jag vägrade springa trots att det nästan hade känts lättare än att gå. POWERWALK, nä jag vet inte, så srukturerat var det inte. . .
En kvart skulle jag gå, innan jag tillät mig själv att vända. För då skulle jag i alla fall vara ute i 20 minuter och det måste ju vara ABSOLUT minsta tillåtna, om man nu ska ut kan man väl gå ut ordentligt..?
Efter de längsta 9 minuterna i mitt liv, hade jag gått så långt att jag undrade om jag skulle behöva gå hem till furusjö innan klockan tickat femton minuter, och jag fortsatte min vandring genom att hoppa över staketet vid en parkering och fundera på åt vilket håll jag skulle gå- samtidigt som benen bar iväg mig.
TOLV.
20:12 sade klockan på mobilen i samma stund som jag stängde dörren bakom mig och tog ett djupt andetag i den varma innomhusluften.
33 minuter, i väldigt rask takt. Tillochmed min promenadkomis Helene skulle nog bli imonerad av mitt tempo, och det vill inte säga lite.
Men jag sprang inte, en av mina enorma vinterkängor var ständigt i marken och det står jag för.
Inte vet väl jag hur långt man hinner med den farten på den tiden, men en 2-3 kilometer borde jag nog ha erövrat i alla fall...
DRICKA skrek min kropp och ett glas vatten hällde jag upp till mig utan att tänka på josen, läsken och saften som skrek på mig från kylskåpet. På bänken låg en bit rulltårta och mös, och jag var "Såhääääääär näraaaaa!!" att norpa en bit. Men i sista sekund såg jag frukfatet som för en gångskull var fyllt till brädden av härligt mogna frukter. En madarin. Och sen till bloggen. FYFAN vad bra jag är!
-LallaNéa-
Kommentarer
Laine säger:
Nu har jag gjort dig en tjänst o käkat upp rulltårtan, underbar människa jag är.
Mathena säger:
Yeah, come on! GIRLPOWER!:)
Trackback