LallaNéa

Samtal som för mig tillbaka.. tillbaka till en tid som känns som igår, så frätande och unken, så nipprig och förskräckt.
Fem år tillbaka, till 8ans svart-röda uppehållsrum. Till tidsfördriv i skinnsoffor, sittandes på kanten, i kanten, om ens fick plats där. Samtal om sådant som jag inte förstod. Sånt jag inte var en del, och trode heller aldrig att jag skulle bli.
Jag ville dit, vara där. Jag mer än någonting annat passa in, vara en av dem. Men hur jag än försökte, lyckades jag inte, och hur jag än kämpade, var jag aldirg tillräckligt någonting för dem.

Det är nu jag får panik, när jag inser, att jag kom därifrån. Jag en stark och modig 15åring, som valde att söka mig bort från staden med nysande ankor, sökte mig till ett mognare liv och mgänge, trodde jag, i Sundens svall. Jag insåg ganska snart att ungdomar är ungdomar även här, men nu fick jag en chans att visa den jag ville vara, ingen kunde dömma mig.

Men det isar i magen när dessa samtalsämnen förs till ytan. Det sluingar mig till baka till en tid då min mage var för tjock, min röst för klen och allt jag ville var att blunda, för jag vågade inte vara där. Det bryter ner mig och gör mig, till den stackars tjocka flickan med långt hår i 3-4:an, hon som aldrig var ute, hon som var knäpp. Hon som visste för mycket, och för lite, om livet och om allt. Till den stackars tjejen i 8an, som inte hade någonting (förutom hennes Matilda), hon hade ingenting. Det kastar mig tillbaka in i det svettiga och ångestfyllda rummet...till uterasterna i solen, där jag satt, för att sitta när jag inte ville göra mer än att gömma för precis allt. alla.. jag hatade verkligen mig själv då, och om jag tänker efter.. är det nog det hatet som fyller mig, varje gång det ämnet samtalas om igen.......

-LallaNéa-