Jag gör allt jag kan för att äcklas av dig.
(först och främst, det här inlägget handlar om någon, som så vitt jag vet, aldrig har läst den här bloggen. jag älskar mina vänner)
De skrattade åt mig och hånade mig. De skyndade sig för att slippa mig. De äcklades av mig. De avskydde mig. Och jag min dumma nöt trodde jag skulle hinna ifatt dem. Att jag en dag skulle hitta något hos mig jag kunde visa dem, som skulle göra att jag inte längre stack i deras ögon. Jag ville bara att de skulle älska mig.
Så kom du, och jag trodde på allvar att det fanns fina människor i denna smutsiga värld. Och i början verkade allt stämma. Du var faktiskt underbar!
Först förstod jag inte, att du var du. Sen började saker klarna och jag trodde mig se bakom dina invecklade ord. Jag trodde jag förstod och att vi delade någonting, men jag har nog insett att det inte var så du såg på det hela. Nu har jag kollat lite, forskat lite på dig. Informationen jag hittade var först precis som jag trodde, sedan blev det värre. Mycket värre. Jag kände mig besviken. Lurad och bränd. Det kändes som om du gått bakom min rygg, medvetet gjort val för att göra mig illa. Det kändes som om du stack in knivar i ryggen på mig och skrattade:
"Vad fan trodde du Linnéa?! Skulle någon här verkligen bry sig om DIG?!?!"
Men jag vet, att de var där före mig. Och att de aldrig skulle berätta vad de gjort mot mig, och därför kan du inte heller veta. Jag vet, att du inte vet om det och jag försöker trösta mig med just de orden. Men du var så jävla fin. Så vacker att jag inte vågade se på dig, än mindre prata med dig. Jag var rädd att min blick skulle få ditt guldskimmer att falla av och att mina ord skulle få dig att ruttna.
Men nu förstår jag, att egentligen är du precis som alla andra här. Egentligen är du, trots glittret jag såg, precis lika grå, kall och meningslös som alla andra här. Trots dina visioner kommer du aldrig bli mer än de. Och det är synd, för du var så underbart vacker och så fantastisk som människa att jag varkligen fick tillbaka hoppet om ungdomen. Men så ramlade du dit, för du är en av dem. Vet du, glittrande du, vad du saknar?
Du saknar inte vänner, du har massor av dem. Kanske saknar du riktiga vänner, men det är inte min sak att avgöra. Vad du saknar, är, kapaciteten till att älska. Älska oberoende av andras kommentarer.
Men framförallt, så saknar du förmågan att ta av dig din rustning och visa att du glittrar, för det gör du, men du väljer, när de är med, att stänga glittret inom dig. Du ler men du låter ingen veta, att du innerst inne skrattar.
Du betyder så mycket för mig. Du gav mig hopp, vilja, drivkraft och...allt du kan tänka dig. Men sen tog du mig ner på jorden, till den smutsiga leran. Du stack knivar i min rygg och skrattade åt min gråt. Men när jag mötte din blick, där bland dem var det något som sa mig, att ditt vackra underbara glittrande du finns kvar där innen någonstans, och du vill egentligen visa det. Det var som om du ropade att snälla hjälp, men vetdu, jag orkar inte. Jag orkar inte hjälpa dig för du har ens en liten minisekund funderat på tanken, att umgås med de, vilka ruinerade mina drömmar innan jag ens byggt dem klart.
Jag äcklas av dig. Det gör jag verkligen. För du är så falsk som jag knappt ens trodde att man kunde vara. Jag äcklas av dig, för det jag såg gjorde mig så illa. Men jag älskar dig, och ditt underbara glitter... varför är det så orättvist?!
-LallaNéa-
De skrattade åt mig och hånade mig. De skyndade sig för att slippa mig. De äcklades av mig. De avskydde mig. Och jag min dumma nöt trodde jag skulle hinna ifatt dem. Att jag en dag skulle hitta något hos mig jag kunde visa dem, som skulle göra att jag inte längre stack i deras ögon. Jag ville bara att de skulle älska mig.
Så kom du, och jag trodde på allvar att det fanns fina människor i denna smutsiga värld. Och i början verkade allt stämma. Du var faktiskt underbar!
Först förstod jag inte, att du var du. Sen började saker klarna och jag trodde mig se bakom dina invecklade ord. Jag trodde jag förstod och att vi delade någonting, men jag har nog insett att det inte var så du såg på det hela. Nu har jag kollat lite, forskat lite på dig. Informationen jag hittade var först precis som jag trodde, sedan blev det värre. Mycket värre. Jag kände mig besviken. Lurad och bränd. Det kändes som om du gått bakom min rygg, medvetet gjort val för att göra mig illa. Det kändes som om du stack in knivar i ryggen på mig och skrattade:
"Vad fan trodde du Linnéa?! Skulle någon här verkligen bry sig om DIG?!?!"
Men jag vet, att de var där före mig. Och att de aldrig skulle berätta vad de gjort mot mig, och därför kan du inte heller veta. Jag vet, att du inte vet om det och jag försöker trösta mig med just de orden. Men du var så jävla fin. Så vacker att jag inte vågade se på dig, än mindre prata med dig. Jag var rädd att min blick skulle få ditt guldskimmer att falla av och att mina ord skulle få dig att ruttna.
Men nu förstår jag, att egentligen är du precis som alla andra här. Egentligen är du, trots glittret jag såg, precis lika grå, kall och meningslös som alla andra här. Trots dina visioner kommer du aldrig bli mer än de. Och det är synd, för du var så underbart vacker och så fantastisk som människa att jag varkligen fick tillbaka hoppet om ungdomen. Men så ramlade du dit, för du är en av dem. Vet du, glittrande du, vad du saknar?
Du saknar inte vänner, du har massor av dem. Kanske saknar du riktiga vänner, men det är inte min sak att avgöra. Vad du saknar, är, kapaciteten till att älska. Älska oberoende av andras kommentarer.
Men framförallt, så saknar du förmågan att ta av dig din rustning och visa att du glittrar, för det gör du, men du väljer, när de är med, att stänga glittret inom dig. Du ler men du låter ingen veta, att du innerst inne skrattar.
Du betyder så mycket för mig. Du gav mig hopp, vilja, drivkraft och...allt du kan tänka dig. Men sen tog du mig ner på jorden, till den smutsiga leran. Du stack knivar i min rygg och skrattade åt min gråt. Men när jag mötte din blick, där bland dem var det något som sa mig, att ditt vackra underbara glittrande du finns kvar där innen någonstans, och du vill egentligen visa det. Det var som om du ropade att snälla hjälp, men vetdu, jag orkar inte. Jag orkar inte hjälpa dig för du har ens en liten minisekund funderat på tanken, att umgås med de, vilka ruinerade mina drömmar innan jag ens byggt dem klart.
Jag äcklas av dig. Det gör jag verkligen. För du är så falsk som jag knappt ens trodde att man kunde vara. Jag äcklas av dig, för det jag såg gjorde mig så illa. Men jag älskar dig, och ditt underbara glitter... varför är det så orättvist?!
Som sagt detta handlar inte om någon av er som jag vet läser min blogg. Detta handlar om en människa jag mött, och som gav mig mycket, men sedan försvann och lämnade mig medveten om, att otroliga misstag hade gjorts, från dennes sida. (otroligt lång mening, ja.)
-LallaNéa-
Kommentarer
Trackback