LallaNéa

Jag skrek i telefonluren och fick min vän att kasta sig bakåt i stolen med stora ögon och undra vad fan som hände.
Jag kände mig trampad krossad och mosad, men försökte sakta resa mig.
Platsen som betydde trygghet och öppenhet var kallare och jobbigare än någonsin. Alla andra såg det luftiga och snälla, jag såg det inslitna, gråa, förbannade, anklagande och elaka.

Jag försökte få ur mig det men jag kunde inte se in i hennes ögon. Jag förmådde mig bara att sitrra ner i golvet, och bita mig i tungan tills jag kände blodsmak. Jag var tvungen att försäkra mig om att jag fortfarande levde.

Det är ganska jobbigt nör alla förväntar sig mer än det jag kan ge. Det är ganska jobbigt när ingen bara kan  läsa mina tankar. Och det är jobbigt att jag ska behöva somna själv, utan hans andetag och armar runt om mig. Det är så jävla dumt att jag återigen har satt mig i den här situationen. Men jag vet också, att en enda natt bredvid den mest underbara på jorden, är värd all väntan. 22 nätter, i min ensamhets tystnad, det måste jag klara av. Men du är så jävla svår att leva utan.


Nu ska jag samanfatta mig i ett mail. Packa inför fredag och bära tvätt. Imorgon var det visst idrott. Och det är 43 dagar kvar tillstudenten. Hur i helvete ska det här gå?!
Till råga på allt gick vågen åt fel håll idag. Men jag kan ju inte erkänna mig besegrad, besegrad av er som aldrig trodde på mig. "Take a look at me now" var raden jag skulle sjunga när jag såg era ynkliga ansikten när jag hade växt förbi er andra. Nu komemr jag aldrig stå på scen och sjunga, jag kommer kanske aldrig rädda världen. Men det gör inget, om jag får stå i skuggan av HAN, och höra hur han andas när jag ska sova.

-LallaNéa-