LallaNéa

Jag vet egentligen inte vart jag ska börja. Kanske är det saknaden i mig som river och sliter. Saknaden efter något jag inte  kan sätta ord på, aldrig kunnat sätta ord på heller...

Jag skrev mitt förra inlägg, och besökte sedan Alinas, Annas, Emmas och Jimmys blogg. Men på Jimmys blogg tog det liksom slut. Jag läste en helt underbar recension de fått från deras spelning, Jimmys band alltså: "Martin Damberg och stora planer", innan ni läser den vill jag bara säga, så ni vet det när bandet blir världskänt, att jag KÄNDE DESSA KILLAR när allt startades, och jag kommer aldrig glömma dem.

"Recension av bandets spelning på Nordiska
Bestående av 5 medlemmar så är Martin Damberg och stora planer det första bandet upp på Lillparkettens scen. Med sin lugna och trallvänliga melodi och kompatibla skönsjungande lead-sångare och backup-sångare tar de publiken med storm. Armar i luften och klappande händer i takt till musiken, tändare som hålls upp till de lugna låtarna. Bandet utlöser även en oseriös och något flummig mosh som sakta balanseras ut innan den drar igång igen. Jag blev också ytterligare imponerad av att sångaren dedikerade låten Har du drömmarna kvar? Till en närstående till honom. En väldigt fin sak att göra, och ett underbart val av låt. När Martin Damberg och stora planers tid var (tyvärr) över så bröt både jubel och applåder ut, följt av ett mässande ´´En gång till! En gång till!´´ En indikation på att det här 5 manna bandet från Habo var en självklar hit under fredagen.

Av: Aida Hotic"

Blev inte ni nu, precis som jag, GALET nyfiken på vem dem dedikerade var? Självklart tänkte jag var det hans flickvän Petra som fick sig en guldstjärna men så läser jag nått i kommentarerna till detta inlägg om "sången till linnea och dedikerad till bekant är samm sak". Här stannade mitt hjärta. Det finns en vänskap jag skaffade mig en gång, vi var fyra vilda galna små tonåringar som umgicks lite smått och nån gnista formligen exploderade. Det här handlar inte om någon slags kärlek som skulle gå att sätta pojk- eller flickväns stämpel på, det vill jag vara tydlig med. Men det är någonting som är magiskt, och som jag helt enkelt inte kan förklara.

 

Och de där orden.. jag vet inte ens om det är sant, men själva tanken på att någon 80 mil bort skulle tänka på MIG på en stor scen, inför massa folk... det går liksom inte ihop...

 

Dessa ljus hade vi tända då vi satt vid det lilla bordet med fyra stolar.
Fyra stolar som varken var bekväma eller vackra.
Men med sällskapet som var där glittrade stolarna och vi flög tillsammans
på luddiga mjuka moln. I en annan värld.

En helt annan femma som jag kommer på nu i skrivandes stund, är att vi för några veckor sedan skulle ha träffats. Allt klaffade inte riktigt så det blev alltså inte av, men en sak som var nästan religiöst häftig var ett samtal denna konstiga kvällen.
Det ringde och jag hade ju hans nummer, Martins. Men jag vågade inte svara utan väntade några signaler för att se om han la på. Det gjorde han inte och tillsist svarade jag med darrig röst. Vi pratade några minuter och jag frågade om han inte tyckte att det kändes konstigt att vi pratade, efter att inte ha pratat på över 1,5 år. Och vad svarar han i andra änden?! Jo, att det var just det som var konstigt, att den inte kändes konstigt alls att prata med mig.

Jag blev såklart tvungen att kolla upp allting, och frågade Jimmy om det var sant, det jag läst. Jag passade också på at skicka ett korkat sms till Martin ifråga. Men jag förväntar mig inte att han svarar. Inte någon av dem. Jag har på"nått sätt lärt mig det av dem, att man inte ska förvänta sig ens ett sms. Och jag förstår dem, förstår deras tankar med deras flickvänner å så, det är svårt att förklara denna bisarra gnista mellan oss. Det tycker även jag.

Och ska nu krypa ner hos min underbare pojkvän som INTE kommer kunna bytas ut mot någon av de ovan nämda. Men det vill inte de heller, så det finns ingen risk. Jag är säker.

-LallaNéa-
Ps. Snälla Jimmy, och Snälla Martin, let me know that you'll still alive. Ds.