LallaNéa

Jag är rädd att folk ska tro att jag är vek. Att jag är mesig svag och inte klarar mig. Kanske därför får jag höra att jag har skinn på näsan, och att jag minsann är modig. Det vet jag väl inte om jag är precis, men vem är?
Ibland känns det som om det glöder innanför ögonlocken, som om någon verkligen vill elda upp mig. Om jag då bara slappnar av strömmar tårarna ut och människor druknar i översvämningen. Nästan.
Om jag därremot anstränger mig, kniper igen ögonen och ler sedan ett stort och falskt leende, hålls tårarna tillbaka. Efter en stund får jag ont i halsen. Jag går då in på någon toalett eller annat ställe där jag får vara ifred, och låter allt komma.

Så visst kan jag lura i alla att jag är stark och duktig, men i slutändan kommer jag själv alltid veta att det är på mig det fel.

Om jag får säga det  själv är jag duktig, jag tror att man kan allt man vill, och att man kan intala sig att allt är roligt för att få det jobbiga att bli lättare. Men om någon skulle se innuti mig varje dag skulle hon förstå att allt inte är sant.

Det jag är allra mest rädd för, är ifall jag bryter ihop och går under, att folk  kommer minnas mig som Hon som inte orkade.