LallaNéa

Anna, du vet den där tiden, en gång för länge sedan? Jo, jag tror nog att du vet. Allt som fanns allt som hände. Himlen sprakade av vackra ljusblå färger, solen värmde alla frusna tankar.
Anna, minns du en stenig kyrka, en mörk och kall men samtidigt livsfylld, kärleksfull och ljus. Minns du vår Gabriell? Hur han öppnade himmlens port, lät ljuset strömma mot oss med sitt gyllne hår. Minns du den ängeln?

Minns du Anna, solen, värmen och alla sköna blommor? Minns du skratten och leendena? Minns du gråten? Sorgen? Minns du allt godis? Allt gott? Och allt ont?

Anna, den tid vi levde i var en del av vårt liv. Den tiden hade många egenskaper, gjorde vi det bästa av dem alla? 
Jag vet inte Anna, om jag kan känna det du känner. Jag antar att jag inte kan det. Men Anna, den tiden har passerat.
Den kommer inte komma igen. Men vad vi kan göra nu, är att se tillbaka till de goda stunderna. Fästa vår blick vid det som var gott och för alltid minnas det i våra hjärtan.
Och tiden vi lever i nu, ska vi kasta bort hela den, för att tro att vi ska kommar tillbaka till en tid som redan varit?

Anna, vi måste göra det bästa av den stund vi lever i nu. Vi måste våga skrika ut all smärta, gråta ut all sorg och sjunga ut all glädje.
För Anna, om vi tar tillvara på alla drömmar, om vi sparar dem i hjärtat, och om vi dessutom försöker förverkliga dem, då kan vi bli lyckliga.

Till min Anna, det blir bra igen min vän.
-LallaNéa-