LÄGESRAPPORT nr 5 / Jag önskar att jag fanns.
Det blåser ute. Idag har jhag gått upp, ätit frukost med Elnagos, gått med Elnagos till fritids, fått arbetsuppgifter av SISU konsulenet, försökt laga min cyckel som gått sönder i blåsten men det gick ine så jag fick GÅÅÅÅ ner på stan, där jag iallafall köpte ETT PAR JEANS SOM VAR <3 <3 <3 <3 och ett vitt linne.
Nu har jag satt på the-vatten och tänker skriva det här inlägget fort så jag hinner kolla på en HP-film innan jag ska hämta Elnagosan vid tre.
Jag önskar att jag fanns.
Jag har några gånger tidigare babblat på om att finnas och att vara tillräcklig, och nu idag återigen känner jag att jag måste få ur mig endel. Men till att börja med vill jag säga att jag inte längre läser igenom mina inlägg, för jag orkar helt enekelt inte. (detta är alltså anledningen till alla stavfel mm du kan hitta i texterna.) Men what ever.
För att göra en lång historia kort fick jag en underbar vän när jag flyttade up till Härnösand från Upplands Väsby för 4 år och 51 veckor sedan. Vi var oskiljaktiga. Vi delade allt, eller iallafall mycket, och den här vännen var allt jag behövde.
Men så gick det utför. Vi bråkade en del och några månader senare var min vän tvungen att sluta skolan. Det blev Soc, Bup och massa konstiga grejjer som jag aldrig förstod indraget och jag kunde ingenting göra. Jag kunde finnas och visa hur mycket min vän betydde för mig, och fast än jag försökte kändes det aldrig som om jag lyckats.
För en tid sedan verkade allt ha blivit bra igen, och jag var så överlycklig för jag hade sett min vän iallafall glad. Det är ovanligt, eller var förut iallafall. det var ny kärlek och framtidstro jag såg i min väns ögon.
Idag hör jag om ändrade planer. Om ändrande idéer från Bupparna eller soc kanske...... som ändrar allt. Jag önskar att jag kunde finnas för min vän, att det var mig hon ringde när hon ville prata, att det var vi som gick på stan tsm och att vi delade allt nu liksom vi gjorde förut.
Men jag finns inte. Den förbannade skolan i söder har dragit mig ifrån hela mitt liv här, men jag ville det förståss, delvis.
Jag är så ledsen för att jag inte kan ta min väns hand i min och krama den tills allt är bra igen.
Fastän hon är nästan hela världen för mig gör jag nästan inget för henne. Jag hatar inte mig själv för det, även fast jag tänkte skriva det nyss. Nej. Men jag önskar verkligen att jag kunde finnas, jag önskar att jag kunde göra någon skillnad för min älskade vän. <33
Jag vet inte om du någonsin har känt nått åt det här hållet, men du behöver inte kommentera. Du behöver inte säga hur jag ska göra. Be istället, be till din gud eller sänglampa eller till dig själv, be att min vän ska må helt bra igen.
Tårar i ögonen, och på båda mina kinder. Jag vill hjälpa dig.
-LallaNéa-
Nu har jag satt på the-vatten och tänker skriva det här inlägget fort så jag hinner kolla på en HP-film innan jag ska hämta Elnagosan vid tre.
Jag önskar att jag fanns.
Jag har några gånger tidigare babblat på om att finnas och att vara tillräcklig, och nu idag återigen känner jag att jag måste få ur mig endel. Men till att börja med vill jag säga att jag inte längre läser igenom mina inlägg, för jag orkar helt enekelt inte. (detta är alltså anledningen till alla stavfel mm du kan hitta i texterna.) Men what ever.
För att göra en lång historia kort fick jag en underbar vän när jag flyttade up till Härnösand från Upplands Väsby för 4 år och 51 veckor sedan. Vi var oskiljaktiga. Vi delade allt, eller iallafall mycket, och den här vännen var allt jag behövde.
Men så gick det utför. Vi bråkade en del och några månader senare var min vän tvungen att sluta skolan. Det blev Soc, Bup och massa konstiga grejjer som jag aldrig förstod indraget och jag kunde ingenting göra. Jag kunde finnas och visa hur mycket min vän betydde för mig, och fast än jag försökte kändes det aldrig som om jag lyckats.
För en tid sedan verkade allt ha blivit bra igen, och jag var så överlycklig för jag hade sett min vän iallafall glad. Det är ovanligt, eller var förut iallafall. det var ny kärlek och framtidstro jag såg i min väns ögon.
Idag hör jag om ändrade planer. Om ändrande idéer från Bupparna eller soc kanske...... som ändrar allt. Jag önskar att jag kunde finnas för min vän, att det var mig hon ringde när hon ville prata, att det var vi som gick på stan tsm och att vi delade allt nu liksom vi gjorde förut.
Men jag finns inte. Den förbannade skolan i söder har dragit mig ifrån hela mitt liv här, men jag ville det förståss, delvis.
Jag är så ledsen för att jag inte kan ta min väns hand i min och krama den tills allt är bra igen.
Fastän hon är nästan hela världen för mig gör jag nästan inget för henne. Jag hatar inte mig själv för det, även fast jag tänkte skriva det nyss. Nej. Men jag önskar verkligen att jag kunde finnas, jag önskar att jag kunde göra någon skillnad för min älskade vän. <33
Jag vet inte om du någonsin har känt nått åt det här hållet, men du behöver inte kommentera. Du behöver inte säga hur jag ska göra. Be istället, be till din gud eller sänglampa eller till dig själv, be att min vän ska må helt bra igen.
Tårar i ögonen, och på båda mina kinder. Jag vill hjälpa dig.
-LallaNéa-
Kommentarer
Trackback