För Fem År Sedan
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
Ja, för fem år sedan.. då började jag vandringen från att vara ett ... hmm vad ska jag kalla det, försiktigt barn med skin på näsan, sinne för lek, med stora öron och en otrolig hungerkänsla i magen. Jag gick från att vara ett barn, och påbörjade vandringen till den jag är idag. Jag vill inte beskriva puberteten, eller påstå att jag är vuxen nu, jag vill bara upplysa dig, kära läsare, om att det var fem år sedan nu. För fem år sedan låg jag på en madrass på golvet i det grönrandiga rummet. I mitt rum. Jag minns, att jag tittade på ränderna -de vita och de ljusgröna som nte skiljdes åt utav hårda linjer, utan av mjukt upplösta färgprickar. Jag tittade på bården som satt på mitten av väggen, den röda nyfikna rävungen som tittade fram ur en grästuva, de andra djuren, bården-var mina vänner. Eller rättare sagt räven, som fanns återskapad massvis av gånger runtom i mitt rum, räven var min vän och hade så varit sedan vi flyttade in i huset, ungefär fem år tidigare. När jag tittade på bården undrade jag vad som skulle hända med den lilla räven, och vad som skulle hända med mig.
Brevid mig låg mamma. Och brevid henne min lillasyster. Vi flamsade i flera timmar, och jag kan tänka mig att klockan var ungefär lika mycket som hon är nu, då vi äntligen somnade. Eller trodde att vi somnade iallafall. Jag vände mig om, la mig till rätta efter att vi sagt godnatt till varandra minst tio gånger om.
Det var tyst en stund, sådärtyst så man kunde höra sina egna hjärtslag, och sen bröts tystnaden, "Tycker jag!" sa Unni.
Jag minns nästan inget av bilresan, men vi spenderade första dagen i norrland hemma hos familjen Dahlbom. Första natten i Det stora blå huset, som det fick heta i tre år, sov hela familjen på lånade madrasser i vardagsrummet.
När lastbilen kom med alla våra saker, fyra dagar efter våran ankomst till Stora blå huset var flera av pappas nuvarande kompisar på plats och hjälpte till med att packa in och ut grejjer ur lastbilen. Farfar var där.
Och för första gången uppmärksammade jag solnedgången i Norrland. Jag stod vid lastbilen utanför det gula grannhuset (lustigt va, alla våra grannar (förutom en) har gult hus) och vände mig mot solen. Himlen var rosa. Solen var varm fast den skulle vända sig mot andra halvan av jorden och jag minns att jag tänkte, att detta kunde bli början på något stort. Och det var faktiskt väldigt bedårande vackert.
For so long, I'll update later. Everytime I update, I change the numbers upther.... :)
-LallaNéa-
Ja, för fem år sedan.. då började jag vandringen från att vara ett ... hmm vad ska jag kalla det, försiktigt barn med skin på näsan, sinne för lek, med stora öron och en otrolig hungerkänsla i magen. Jag gick från att vara ett barn, och påbörjade vandringen till den jag är idag. Jag vill inte beskriva puberteten, eller påstå att jag är vuxen nu, jag vill bara upplysa dig, kära läsare, om att det var fem år sedan nu. För fem år sedan låg jag på en madrass på golvet i det grönrandiga rummet. I mitt rum. Jag minns, att jag tittade på ränderna -de vita och de ljusgröna som nte skiljdes åt utav hårda linjer, utan av mjukt upplösta färgprickar. Jag tittade på bården som satt på mitten av väggen, den röda nyfikna rävungen som tittade fram ur en grästuva, de andra djuren, bården-var mina vänner. Eller rättare sagt räven, som fanns återskapad massvis av gånger runtom i mitt rum, räven var min vän och hade så varit sedan vi flyttade in i huset, ungefär fem år tidigare. När jag tittade på bården undrade jag vad som skulle hända med den lilla räven, och vad som skulle hända med mig.
Brevid mig låg mamma. Och brevid henne min lillasyster. Vi flamsade i flera timmar, och jag kan tänka mig att klockan var ungefär lika mycket som hon är nu, då vi äntligen somnade. Eller trodde att vi somnade iallafall. Jag vände mig om, la mig till rätta efter att vi sagt godnatt till varandra minst tio gånger om.
Det var tyst en stund, sådärtyst så man kunde höra sina egna hjärtslag, och sen bröts tystnaden, "Tycker jag!" sa Unni.
Jag minns nästan inget av bilresan, men vi spenderade första dagen i norrland hemma hos familjen Dahlbom. Första natten i Det stora blå huset, som det fick heta i tre år, sov hela familjen på lånade madrasser i vardagsrummet.
När lastbilen kom med alla våra saker, fyra dagar efter våran ankomst till Stora blå huset var flera av pappas nuvarande kompisar på plats och hjälpte till med att packa in och ut grejjer ur lastbilen. Farfar var där.
Och för första gången uppmärksammade jag solnedgången i Norrland. Jag stod vid lastbilen utanför det gula grannhuset (lustigt va, alla våra grannar (förutom en) har gult hus) och vände mig mot solen. Himlen var rosa. Solen var varm fast den skulle vända sig mot andra halvan av jorden och jag minns att jag tänkte, att detta kunde bli början på något stort. Och det var faktiskt väldigt bedårande vackert.
For so long, I'll update later. Everytime I update, I change the numbers upther.... :)
-LallaNéa-
Kommentarer
ceciliahjelm säger:
du är så otroligt duktig och skriva =)
ceciliahjelm säger:
ja!!!!!!!!! DE VAR FULT SOM FAN =) HAHA
ceciliahjelm säger:
det var en kommentar som du skickade till mig som jag svarade på ;)
Trackback